Känner du dig tyngd av den konservativa, nationalistiska våg som sveper över USA och Europa – inklusive Sverige – med obefintlig respekt för den som hamnar i dess väg? Jag förstår det. Politiker som kan tänka sig att kränka, brandskatta och offra ett helt land – Ukraina – saknar helt säkert spärrar.
Men det finns saker som en pressad vänster kan ta fasta på.
Som hur många av de etablerade opinionsbildarna som kastar sig över en utpräglat fascistoid bajsmacka som seglat över Atlanten, bara för att de får möjlighet att känna sig lite bekräftade i sin vanföreställning om att det där som brukar kallas ”woke” täppt igen varenda por hos vårt samhälle. De känner att de tillförs syre av Donald Trump. Och ja, att hitta hem i den amerikanska extremhögern är trots allt ett nyttigt besked till oss andra. Då vet vi.
Men när dessa vilsna hjärnspöken och infantila konspirationsteorier sänker sig som svartaste natten, händer faktiskt ibland något som skingrar allt, som tänder upp som ett nästan bländande helljus.
Tack, Fredrik Kärrholm!
Han tog sig in i riksdagen genom ett väldigt tidstypiskt budskap om hårdare tag mot brottslingar, förstärkt av att han gärna titulerade sig kriminolog och poserade med polisuniform. Han lovar snabba resultat, han höjer ”statens järnnäve”, han förespråkar repression. Det är förtrollande. Det är populism.
Så gick han plötsligt för långt.
Kärrholm avslöjade sig själv – och hela sin rörelses idé att samtidens problem kräver hypermaskulina lösningar som agerar snarare än att fördjupa sig i vetenskapens mer komplexa svar.
Han kunde inte låta bli att kommentera den kaotiska helgen i München, där USA gjorde slut med Europa och sträckte ut sin hand till Ryssland.
”Den tyska ordföranden för säkerhetskonferensen i München började alltså gråta och klarade inte av att avsluta sitt tal. En svaghet som är beklämmande att se. Det fria Europa behöver nu i alla delar ett politiskt ledarskap som kan uppträda med självbehärskning och fasthet.”
Så skrev Kärrholm på X.
Den analysen är bara möjlig om man dels delar de absurda teserna som vicepresident JD Vance framförde, dels saknar förmåga att källkritiskt förhålla sig till lögnaktigt klippta videosnuttar som strömmade ut på just X.
Ordföranden, Christoph Heusgen, grät inte för att han kände sig elakt behandlad av Vance, utan för att han gör sitt sista år och tackade av sitt team.
Den är så begränsad, instängd i sitt eget fängelse av idel emotionell tomhet.
Helljus på!
Inte för att Kärrholm exponerade hur mottaglig han är för påverkansoperationer.
Men för att machomoderatens förakt för tårar visar oss precis varför högern till sist kommer att förlora, på grund av att den är så begränsad, instängd i sitt eget fängelse av idel emotionell tomhet.
Och det är på riktigt beklämmande.
Kärrholms förtorkade tårkanaler är den nya högerns oändliga öken.
Han förutsätter som så många idag att de talar för en tyst majoritet som upplever sig vara nedtryckt av statens ideologiska omprogrammering, bort från manligt och kvinnligt, bort från hur det var förut.
Men:
Vem vill inte få gråta utan att hånas?
Vem vill ha avstängd fasthet istället för ett komplett register?
Den nya högerns problem är att den inte kan låta bli att avslöja sig som osympatisk. Ja, omänsklig.
Kanske insåg Kärrholm själv sitt misstag. Eller så fick han hjälp av partiet. Han plockade hur som helst bort den där tweeten. För att istället lägga ut ett slags förtydligande om storpolitik – han vill inte ”förstärka ett anti-västligt narrativ om svagt ledarskap i Europa” – och sin egen förmåga:
”Jag tycker allmänt sett att det är bra att visa känslor, och inget att skämmas för. Jag grät senast på min dotters dop. Men i vissa sammanhang anser jag att den som innehar en viss befattning eller funktion måste uppträda med genomgående självbehärskning och fasthet.”
Politiker ska ha hjärta men inte när de gör politik?
Nej, då är det inte min politik.
