Det här texten hade aldrig skrivits om det inte var för en sovjetisk överstelöjtnant. Mitt i natten 1983 fick Stanislaw Petrov ett meddelande på skärmen om att USA avfyrat kärnvapen mot Sovjetunionen. Hans order var glasklar: skjut tillbaka. 

Som tur var tvekade Petrov och räddade därmed världen från kärnvapenkrig. Senare visade det sig vara ett tekniskt fel. 

Situationen är dock typisk för de gånger vi varit snubblande nära kärnvapenkrig. Det farligaste verkar inte vara att en motståndare avfyrar vapnen med berått mod, utan kapprustning utifrån motståndarens drag, missförstånd och oförutsägbarhet.

Man häpnar därför när man läser Expressens ledarskribent Linda Jernecks försvar av regeringens beslut att (till skillnad från våra grannländer) inte förbjuda kärnvapen på svensk mark.

"Att regeringen mumlar om kärnvapen gör oss tryggare", skriver hon och argumenterar för att det bästa är att Ryssland inte vet var kärnvapen finns och vilka länder som har dem.

Men historien visar att just tydlighet och förutsebarhet är livsviktigt. Det är illa nog att några länder har kärnvapen. För varje land som läggs till listan ökar risken för missförstånd och kapprustning.

Men det finns ett ännu viktigare argument: Sverige är ett Åsa-Nisse land. Fullt av klantskallar. 

Ska verkligen landet som byggde regalskeppet Vasa, låg bakom Palmeutredningen, Nuonaffären, påhittade ubåtsjakter och Christer Björkman anförtros med kärnvapen? Har ni glömt Tommy Salos målvaktstavla mot Vitryssland och att Drottning Kristina tvingade hit Descartes och han dog av en förkylning?

Ge oss inte kärnvapen. Snälla USA, placera dem inte på den där flygbasen i Ronneby. Vi är inte som Petrov. Vi kommer fucka upp det här.