Annie Croona: Känslan är att jag dör om jag inte får krama en hund

På vägen in till jobbet tänker jag att jag borde säga upp mig och istället börja ta hand om djur. Det finns inget annat jag kan tänka mig att göra just nu. Jag vill bara rädda djur. 

Och så kommer jag in till redaktionen och hör min kollega prata om texten hon skriver, om hur mycket hon hatar hundar. Jag är beredd att lämna in min avskedsansökan.

Skämt åsido: 

Det är inte ovanligt med skrivkramp när man har skrivandet som jobb. Tvärtom hör det till yrket att tvivla på sig själv, att hata det man älskar att göra (något DN:s Andrev Walden grottade i för några år sedan – rekommenderad läsning för prokrastinerande skribenter). 

Men när jag nu befinner mig i en av mina värsta svackor sedan jag började jobba med att skriva – och det är inte bara skrivångest, utan existentiell ångest – har jag, för ovanlighetens skull, hittat en plan B som jag faktiskt överväger. 

Det vill säga: att ta hand om djur. 

Jag kan nästan inte tänka mig något annat just nu. Världen är så obehaglig. Jag är så ledsen hela tiden. Det är så lite medkänsla och så mycket mörker. 

Jag saknar min familj och börjar gråta när jag tänker på alla som kommer att sakna sin familj för alltid, eftersom den utplånats i ett krig eller splittrats av ett våldsdåd. Sedan skäms jag för att jag gråtit över min futtiga saknad trots att jag vet att känslor inte bryr sig om logik, eller om rättvisa.

Jag försöker skriva om det som händer, i Sverige och i världen, men tvivlar på min förmåga att hitta rätt ord. Jag undrar om jag fattat allt fel, om jag tappat det, och det får mig i sin tur att fundera på om alla dumheter som skrivs – till mig, om mig – har letat sig in i min hjärna, satt klorna i mig.

Och jag är så arg. Arg på den maktutövning som just nu sker på bekostnad av människors frihet, trygghet, hälsa. På de rika män som gör livet sämre för kvinnor, minoriteter, utsatta. På de som står bredvid och tittar på, för att de inte vill “recensera”. 

Om man ska försöka sammanfatta det: Jag är arg på att vi lägger så ofantligt mycket tid och energi – och pengar – på att göra livet sämre för människor, i stället för att hjälpa människor.

Så jag letar efter tröst och jag finner den i lurvig päls och ovillkorlig tillgivenhet. Ljuset är redaktionshundarna Coco och Queenie. Ljuset var min familjs älskade katt Göran som blev påkörd i höstas och som jag saknar varje dag. (Helvete, vad jag saknar honom.)

Ljuset är kärlek.

Och då menar jag inte bara att få den, utan också att ge den. Därav min övertygelse om att det jag borde ägna min tid åt är att rädda djur. Övergivna, hemlösa hundar. Katter som övergivits när rollen som sommarkatt är spelad och teatern tagit slut.

Det känns som om jag måste rädda det jag kan rädda i en värld där allt bara går sönder. Jag är så maktlös inför smärtan som orsakas människor runt om i världen, men jag borde åtminstone kunna rädda några djur. Krama dem. Visa dem att det finns gott i människor också. Att det finns någon att lita på. 

Men. Jag vet att det sker små bra saker, i skymundan av det stora och mörka. 

Att min vän som är lärare tålmodigt utbildar sina elever i fascismens framväxt, trots protester från SD-lutande föräldrar. Att min bror fått fackskeptiker att gå med i facket på fabriken där han jobbar. Att kvinnor samlar ihop material som censurerats av Donald Trump och publicerar det på en webbplats (Women refusing to be erased heter den).

Ibland adresseras ljuset direkt till mig. Jag får mejl och meddelanden, jag får böcker på posten, jag får en hand på axeln när jag är ute på grejer. Ni vill att jag ska veta att ni finns, och det gör jag. Jag ser er. 

Ni är många som förstår att det inte är lätt men att man måste fortsätta. Ibland säger ni det rakt ut: jag vet, det är hemskt, men du kan inte sluta. Fortsätt. 

Jag tvivlar just nu, jag vill bara ta hand om djur. Men jag skrev i alla fall den här texten. Mitt i mörkret. Mitt i självtvivlet. Mitt i allt. 

Jag kommer inte säga upp mig. Men nu måste jag gå och krama närmsta hund.