Vad är det ”egentligen” i kapitalismen, som gör så många så olyckliga? Jag skriver kapitalismen just för att ordet är tabu i vissa kretsar och för att det bäst sammanfattar pengahopandet som livsidé, ideologi och teknik. Nu gör jag mig med avsikt ”naiv”, jag struntar i vad de olika ideologerna och filosoferna påstått. Beror sorgen på att 87 personer äger lika mycket som de 3,5 miljarder minst bemedlade människorna sammanlagt? Att 99 procent av allt som tagits ur jorden tagits upp efter andra världskriget? Att vi vet att skövlandet av världens resurser betyder att vi svikit själva jordklotet och kommande generationer mer än någon generation tidigare? Att ojämlikhet är en förutsättning för kapitalismen? Och så vidare. Allt det där är med rätta och tvivelsutan anledningar till existentiell sorg hos många, mig till exempel. Men dessutom brukar jag fundera på ”kapitalistmänniskan” – som pendang till ”sovjetmänniskan”. Alla som studerat med öppna ögon kan se att det fanns en jublande tillförsikt hos så många människor i Sovjetunionen och hoppfulla kommunister runtom i världen: livet var tidvis ett helvete, men det fanns ett mål som skulle rättfärdiga alla uppoffringar och allt ”nödvändigt förtryck”, hoppet fanns och berikade livet. Tillslut skulle det jämlika lyckoriket, som inte ens behövde staten, komma. Att det var en av historiens värsta återvändsgränder visste de inte, men drömmen var kollektiv, förutsättningen var att alla skulle med.
K-människan i sin tur – jag tycker det är ett bra ord för kapitalistmänniskan med reverens till Franz Kafkas K har – fåtts att ge upp drömmen om att ”alla ska med”. Kapitalets PR-maskin har övertygat oss om att vi allihop är varumärken, som bör lansera oss själva, en råvara ”commodity” vi kan sälja, som alltid bör vara beredd att låta sig köpas. De som säljer sig bäst gestaltas som de mest lyckade, den sorgliga kändis- och rikast-kulturen. Kapitalets idé är att blåsa upp förväntningarna på livet, och lyckoriket gäller i kapitalets version inte alla, utan handlar om egen lycka och framgång. Vad som är lycka fastställs av kapitalets PR-maskin; ägande, sättet att klä sig, inredningen i hemmet, lyckad föryngringsplastikoperation, bilmärket och att man ser till att umgås och synas med vinnare och inte förlorare. K-människans riktmärken är lika förödande som sovjetmänniskans en gång var. Uppblåsta förväntningar, som gagnar makt och marknad och som gör att majoriteten blir besvikna på livet. Inte ens en dröm om att alla ska med; huvudsaken är att jag själv lyckas här och nu trots att man ingenting kan ta med sig dit man går, till döden.
Men vår tid har visat oss tvärtom. Man kan visst ta med sig något i döden, genom att lämna efter sig en planet som är beboelig och blomstrar för dem som kommer efter. Klimatöverens-kommelsen i Paris vetter mot människors ljusa sida, en början på kanske något helt nytt, där människorna som är bättre än sitt rykte stegvis tar över skötseln av planeten från de människor som är sämre än sin PR-lanserade status, de som nu innehar den ekonomiska makten, det vill säga makten.
Det pigga Karneval förlag har gett ut en liten skrift om Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, skriven av Vladimir Goldstein, amerikansk professor i slaviska språk. Själv är jag jublande glad över Aleksijevitjs Nobelpris, det första till en litterär journalist som verkligen, verkligen förtjänar det. Goldstein hyllar Aleksijevitj, men kritiserar henne än mer (en som föraktar folket använder deras lidande… etc.) Jag håller alls inte med. Men jag gillar skrifter som svär i kyrkan och ifrågasätter helgonglorior. Tanken djupnar om oppositionen är allvarligt genomtänkt, trots att jag tänker helt annorlunda; men kanske bättre, efter att ha fått mothugg. Hos Goldstein finns citat från Fjodor Dostojevskij, Aleksijevitjs älsklingsförfattare över alla andra. Det som lär mig något nytt, sällsynt i vår tid är att Dostojevskij, själv kristen, betraktade kristendomen som lika uppblåsande som kommunismen, som skulle komma att erövra hans land, liksom dagens kapitalism; han anade båda.
Dostojevskij säger i en föreläsning: ”Faktum är att om man korrumperar den kristna tron genom att knyta den till mål i denna värld förlorar man kärleken till kristendomen (…) Den höga kristna uppfattningen av mänskligheten förringas till att betrakta människorna som en skock djur och under täckmantel av social människokärlek framträder ett naket förakt för mänskligheten”.
I ett brev skriver Dostojevskij om Ivan, en av världslitteraturens mest utmanande huvudpersoner: ”Ivan är en uppriktig man, som öppet medger att han instämmer i Storinkvisitorns uppfattning” (den att Jesus, som i romanen kommer tillbaka till jorden, omedelbart måste avrättas, liksom, tänker jag, islams Muhammad, om han kom tillbaka i en roman, omedelbart måste elimineras eftersom makten rövat hans lära för sina egna syften). Han fortsätter: ”och att Kristus tro tycks ha höjt människan mycket högre än hon i verkligheten är.”
Som stalinismen, som kapitalismen, som fundamentalistisk islam: av makten uppblåsta drömmerier, styrmedel för att makten ska kunna skörda människors underkastelse under sina läror.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
