Det där är en siffra i nyhetsflödet, via Dagens Industri, som varken du eller jag egentligen kan förstå, en summa så stor att den blir abstrakt. Men om man jämför med andra siffror så blir det lite mer begripligt. Alla kommuner satsade förra året ungefär 65 miljarder på infrastruktur och skydd för medborgarna. Samma kommuner satsade 35 miljarder på kultur och fritid för alla medborgare.

Och alla kostnader för skolor och annan pedagogisk verksamhet var för alla kommuner 304 miljarder år 2021.

Så nu kan vi börja förstå storleken i 327 miljarder.

Det är enormt mycket pengar.

Men vad består den av?

Jo, det är aktieutdelningarna som de svenska storföretagen gör i år utifrån sina vinster förra året.

327 miljarder som går till ägarna och eftersom det är en mycket liten grupp som äger så mycket att det märks, handlar det om något tusentals människor som får ett rejält uttag i reda pengar. Exakt vilka och exakt från vad kan vi inte veta eftersom det mesta som ägs sker via bolag man kontrollerar.

Men den totala summan är alltså större än alla kommuners satsning på skola och utbildning, ni vet det där området som har alldeles för lite pengar och som tvingas till försämringar för barnen och usel arbetsmiljö för de som jobbar.

Samtidigt är det ju det området som politiken alltid säger att man ska satsa på.

Men den verkliga satsningen i vårt samhälle är att en liten skara ägare tar ut enorma pengar från de företag som anställda gjort till vinstmaskiner.

För bakom en utdelning finns ju en vinst som är ännu större, allt blir inte utdelningar, bolagen bygger sina kassor i väntan på att marknaden ska slå ut konkurrenter och skapa möjlighet till uppköp och nya marknadsandelar.

Men aktieutdelning är inte det enda ägarna får.

Svenska storföretag har, precis som amerikanska, börjat köpa tillbaka sina aktier vilket ger minst lika stor effekt, tittar man på bankerna så är deras enorma utdelningar mindre än de återköp som görs (enligt aktiemäklaren Anders Rudolfsson i samtal med Dagens Industri).

Återköp gör bolag för att man har för mycket pengar och har för få idéer till vad de ska användas till. Om man då återköper sina aktier minskar antalet aktier på börsen och därmed kan de lättare stiga när pensionsfonderna söker efter nya årliga placeringar av spararnas pengar. (Apple och de andra IT-företagen har gjort detta till en vanesak.)

Bankerna, ja. De fyra stora delar ut 74 miljarder, det här är alltså pengar man skickar ut ur banken samtidigt som Riksbanken varnar för att lånebubbla kan brista. Bankernas enorma pengar bygger på lån som vanligt folk har tagit för att få någonstans att bo. Men den ränta Riksbanken piskar fram gör allting osäkert, många klarar inte de nya kostnaderna som i sin tur beror på att de privata bankerna höjer räntorna långt över vad deras kostnader kan motivera.

74 miljarder till ägarna från de fyra storbanker är 74 miljarder som tagits ut från löntagarna som betalar ränta på sina lån men får inget tillbaka på lönekontot eller sparkontot. Med dagens inflation förlorar de pengar varje månad medan bankerna skyddar sig och ökar sina vinster.

Så vad är 74 miljarder?

Det är ungefär lika mycket som staten satsar totalt på kommunikationer i statsbudgeten. Vägar, järnväg, flyg, ja allt.

Det är mer än hela det internationella biståndet på 47 miljarder.

Och bankerna tar ut sju gånger mer i privat vinst än vad all migration ska få kosta, enligt statsbudgeten.

Ägarna av bankerna får mer än vad hela rättsväsendet kostar, mer än vad försvaret fick 2021 och nästan dubbelt så mycket som statens samlade satsningar på pensionärer, det heter lite missvisande ”Ekonomisk trygghet vid ålderdom” (alla siffror från regeringen.se).

Blir siffrorna mer begripliga nu?

Det vi ser är ett ständigt flöde av uttag ur den samlade ekonomin som går till en liten procent och skapar de enorma förmögenhetsklyftorna som klassamhället Sverige envetet genomför.

Det här sker hela tiden, i goda som dåliga tider, poängen är att kriserna alltid flyttas ner till löntagarna medan vinsterna som skapas dessa krisår skickas upp till ägarna.

Just nu pågår en fantastisk utsugning av svenska löntagare, det kallas inflationsbekämpning och handlar inte bara om räntor utan om hur de stora livsmedelskoncernerna gjort maten så dyr att vi fått hjälporganisationer som samlar in mat och pengar, inte till fattiga i andra länder, utan till fattiga i staden där vi bor.

Det är absurt, svenska priser stiger mer än i andra länder, matkedjorna passar på liksom deras multinationella underleverantörer. Det här handlar inte om inflation, det handlar bara om att höjda priser ger höjda vinster.

Ingen är ansvarig för nyfattigdomen eftersom det ju bara handlar om affärer.

Jag vet att det finns de som ropar på åtgärder från regeringen, men jag tror det är bortkastad tid. Den enda kraft som kan bryta den här utvecklingen är löntagarna själva och då duger ju inte fackens krav i lönerörelsen.

Men jag tror dessutom inte på regeringen eftersom jag vet vilka som tjänar på utvecklingen. En av dem är Johan Pehrson (L), ni vet han som älskade att käka ljummen varmkorv i valrörelsens slutskede. Han är ingen folklig pajas i största allmänhet, han är en rik person som förställer sig.

Han var valåret delägare i investmentbolaget KB18 och han väntade med att sälja de aktierna långt efter att han blev minister. Först ville ha ta emot sin del av aktieutdelningen på 3,8 miljoner och sedan sålde han aktierna med god vinst (3,7 miljoner).

När media frågar Pehrson om det här svarar han att han inte vill kommentera försäljningen.

Ska vi gissa att han är upptagen med att försöka äta varmkorv för pengarna?