Närmare bestämt, lite mer än 1000 gigaton koldioxid. Det är utrymmet vi har kvar, sanden i timglaset, innan Parisavtalet troligen är kört.

På klimatspråk kallas det för "koldioxidbudget". 

Klimatpolitik kan aldrig börja med åsikterna. Det handlar i grunden om matematik. Att räkna. Först när man kan förklara hur ens politik ryms inom det där timglaset kan åsikterna komma. 

Det är detta klimatjournalistiken borde fokusera på. Varenda klimatförslag borde ställas inför stenhårda frågor om det håller sig inom de vetenskapliga gränserna. Hur har partiet eller politikern räknat? Hur mycket sand finns kvar innanför glaset om ni bygger den där motorvägen? 

Men det är ytterst sällan jag ser journalister ställa den typen av frågor. Det är synd, för det är ett mer kraftfullt instrument finns inte för att svart på vitt se om politiker håller sig inom vetenskapen. Rätt använt skulle ansvarsutkrävande intervjuer skulle bli så skarpa att det var plågsamt att titta på dem. 

Och det är ju så man gör med alla andra politikområden. En budget där det fattas flera miljarder skulle inte passera utan frågor.

Om en politiker har en tillräcklig klimatpolitik är helt enkelt något som kan beräknas. Det är inte ens särskilt svårt att göra. Forskare på Uppsala universitet har tagit fram sådana här koldioxidbudgetar för de flesta svenska kommuner. 

Men journalistisk granskning utgår i regel istället från politikernas klimatmål. Mål till 2030. 2045. 2050. 

Men målen saknar stöd i forskningen. Det är instrument som skapats av politiker. Därför är de också betydligt mer förlåtande än vetenskapligt framtagna timglas. Inte minst ger de makthavarna möjligheten att skjuta fram ansvarsutkrävandet till en dag när de sedan länge slutat vara politiker. 

Varför går så många journalister med på det? Varför spela på politikernas planhalva istället för vetenskapens?

Även ämnesval brukar politikerna få bestämma. Vill politiker prata om kärnkraft, då pratas det om kärnkraft. Men aldrig har jag hört frågan om evig tillväxt är möjlig på en planet med begränsade resurser i en partiledardebatt. 

Trots att det sannolikt är den absolut svåraste (och kanske viktigaste) frågan att ställa på klimatområdet. Men inget parti vill prata om saken (nej, Miljöpartiets mumlande räknas inte) så då lämnas den därhän. 

Praktiskt för de folkvalda, dåligt om journalister ska hjälpa medborgarna att ta självständiga, obekväma och välinformerade beslut. Jonathan Jeppson på Aftonbladet, som i dagarna kommer ut med en bok om saken, är ett välkommet undantag. Intervjun med honom om boken och klimatjournalistiken i Dagens ETC är läsvärd. 

Det ska sägas att det finns undantag. Renodlade klimatjournalister är ofta bättre. Men det sägs ständigt att klimatet är vår tids viktigaste fråga. Det innebär också att vi måste göra vår tids bästa och mest rigorösa journalistik. 

Världen hänger bokstavligen på att vi klarar den uppgiften. 

Som det är nu tror jag man kommer se tillbaka på klimatjournalistiken från den här tiden – oavsett regering – och fråga sig varför det inte ställdes skarpare frågor. Varför var journalisterna inte var mer självständiga och kritiskt granskande? Civilisationen håller ju bokstavligen på att falla sönder. 

Detta kommer vi fråga oss. Om det blir någon framtid alls, vill säga.