Först fattade John Doe ett beslut som kom att – tillfälligt – skaka om den globala infrastruktur som låter premiärministrar, diktatorer, företagsledare, idrottsstjärnor och artister gömma undan enorma belopp. Sedan satte sig hen för att formulera ett manifest.

Läs det!

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

John Doe motiverar sitt visselblåsande med att ojämlikhet – ”income inequality” – är vår tids definierande fråga. Den påverkas oss alla.

”Debatten kring dess acceleration har rasat i åratal, men politiker och forskare och aktivister är oförmögna att stoppa det här trots oräkneliga tal, statistiska analyser, några tama protester och sporadiska dokumentärer.”

Alla har misslyckats, anser John Doe. Skatteparadisen tillåtits sprida sig som metastaser. Politiker väljer att skydda de mest förmögnas privilegier på bekostnad av låg- och medelinkomsttagare.

”Den kollektiva effekten av dessa misslyckanden är en total erosion vad gäller etiska normer, vilket slutligen leder till ett nytt system som vi ändå fortfarande kallar kapitalism, men som är liktydigt med ekonomiskt slaveri. I detta system – vårt system – är slavarna omedvetna både om sin egen status och om deras herrar, som existerar i en värld där osynliga bojor noga gömts bland mängder av onåbar juridisk jargong.”

Demokratin fungerar inte, konstaterar John Doe.

Det riktigt obehagliga är att precis allt tyder på att hen har rätt.

I början av 2016 släppte brittiska Oxfam en rapport. Siffrorna radades upp:

Världens rikaste procent äger mer än övriga befolkningen sammantagen.

Skatteparadisen låter dessa individer gömma undan motsvarande 90 000 miljarder kronor.

Världens 62 rikaste äger lika mycket som de fattigaste 3,6 miljarder människorna.

Dessa 62 personer har senaste fem åren ökat sin förmögenhet med 44 procent, men under samma period minskade den fattigaste hälften sin med 41 procent.

Det här är inget teoretiskt problem, konstaterar Oxfam. Det handlar om liv och död. Hade inte ojämlikheten vuxit 1990–2010, skulle ytterligare 200 miljoner människor blivit kvitt fattigdom. Hade fattiga tjänat mer än rika på ekonomisk tillväxt, skulle det vara 700 miljoner människor.

I morgon publicerar Dagens ETC en längre intervju med Karl-Petter Thorwaldsson. Han säger att LO måste hantera bristen på jämlikhet, att det är prioriterat. Sverige skiljer sig inte från övriga industriländer där klyftan mellan rik och fattig ökat sedan 1980-talet. Tvärtom. Sverige är, när OECD jämför, det land där inkomstskillnaderna ökat mest. Nu kräver till och med annars konservativa OECD att länder måste bedriva mer aktiv fördelningspolitik. För att inte skada sina ekonomier.

Klyftan kan mätas på olika sätt. Ett är att göra som LO, relatera elitens inkomster till vanliga löntagares. Nu tjänar en topp i näringslivet 54 gånger mer än en industriarbetare, enligt LO:s senaste granskning. Största skillnaden i modern tid.

Vad blir konsekvensen?

Ur detta kommer framgångar för sådana som Jimmie Åkesson och Donald Trump. Pekfingrets politik. Jaga syndabockar utan att adressera ett kollapsat system. Särskilt när progressiva krafter inte förmår vrida debatten ur händerna på dem.

Ur detta kommer en sjuk värld, som inte orkar vad den borde orka, alltmer åderlåten av parasiter.

Tänk om 90 000 miljarder kunde beskattas.

Tänk vad det kunde göra för en grön omställning. (Att globalt implementera avtalet från Paris skulle kräva investeringar i förnyelsebart och energieffektivisering på 160 000 miljarder kronor till år 2030, enligt International Energy Agency.)

Tänk vad det skulle kunna göra för att utplåna analfabetism.

Tänk vad det skulle kunna göra för offentliga investeringar, för mer heltäckande sociala skyddsnät – för att erbjuda trygghet åt flyktingar.

”När otålighet inte längre är en personlig utan en samhällelig känsla är det början på revolutioner”, varnade ifjol Europeiska rådets ordförande Donald Tusk. Han upplevde en doft av 1968. Med tilltagande otålighet. Med nya radikala rörelser – Podemos, Syriza – som sprider ”illusionen att det du kan bygga ett alternativ” till rådande ekonomiska modell.

Farligt, enligt Donald Tusk.

Äntligen, enligt den som tycker att det är katastrofalt hur en sammanflätning av politiska och finansiella institutioner sliter itu världens befolkning, med en återkommande lögn om att rikedom sipprar nedåt genom lagren.

Men har han egentligen anledning att vara så skärrad?

Ta detta med Panamadokumenten som exempel. I dag har tystnaden mer eller mindre lagt sig över denna skandal. Mossack Fonseca utlöste ingen kedjereaktion.

Eller det faktum att världens 20 rikaste tillsammans äger 7 500 miljarder kronor, enligt Forbes. ungefär dubbelt så mycket som Sveriges BNP, summan av alla varor och tjänster som nästan tio miljoner svenskar och alla våra företag producerar under år.

Eller att investeringarna i skatteparadis fyrdubblades 2010–2014.

Sådant borde välta debatten.

Nej, revolutionen verkar inte direkt knacka på dörren.

Snart gör den ändå det, tror John Doe. Det finns alltid en smärtpunkt. Kanske är det anledningen att jag nu läser om hens manifest. Det ger mig hopp.