Pehrsons idé om arbetsmarknaden bygger på att det är “fett” att vara arbetslös, och att lägga huvudet på sned när arbetsplatsolyckorna slår rekord. 

I samma liberala anda twittrade Luf:s vice ordförande Anton Holmlund i veckan “Ingen har någonsin fått ‘värdefull arbetslivserfarenhet’ från ett kommunalt sommarjobb”.

Vi ser ett befängt påstående som väl mest säger något om Holmlund själv, men risken är att Johan Pehrson ser sin nästa politiskt sakkunnige. 

Även Expressen har gått till storms mot de kommunala sommarjobben. Linda Jerneck tar upp pennan om en ny rapport från IFAU som pekar på att vissa grupper i Stockholms kommunala sommarjobbsprogram får negativa inkomsteffekter av sitt deltagande. De blir under ett antal år efter gymnasiet fattigare än arbetande unga vuxna som aldrig haft ett kommunalt sommarjobb.

IFAU-rapporten är intressant, men varken Jerneck och rapportförfattarna ser skogen för alla träd. I Expressen skrivs att sommarjobben var dåliga för personer från socioekonomiskt starka familjer. 

Generellt sant, men mer specifikt var de negativa utfallen störst för män i yrkesprogram som hade föräldrar med kort utbildningsbakgrund. Arbetarkillar, alltså. 

Det är vida känt att praktikplatser under gymnasiet är den snabbaste vägen in på arbetsmarknaden för elever på yrkesprogram. Dessa är beroende av hur branscherna mår generellt och just nu är det minst sagt skakigt. Regeringens egen prognos spår ökad arbetslöshet fram till 2025. 

Johan Pehrsons svar på det? Nada.