Trumps fyra år vid makten gav oss på vänsterkanten en demon, en djävul att förfasa oss över och gjorde det så till den grad att vi ibland glömde bort att denna demon klev fram ur ett större samhällsmörker. Samma misstag har liberaler världen över begått när de betraktat Trumps välde som en nästan oförklarlig anomali – alltså Trump som ett fenomen som egentligen är otänkbar i en värld där liberalismen i princip segrat.
Om marknadsliberalismen är god, hur kan då Trumps ondska vara möjlig? Se där, den moderna (ny)liberalismens teodicéproblem.
Trump är och var ett symptom på ett samhälle där enorma klyftor fått hela idén om demokrati att skakas i grunden. Men han blev inte bara ett symptom utan också en mäktig aktör. Trump var på många sätt en antipolitiker. Han talade på ett annat sätt än vad den politiska klassen i USA gjorde och gör. Det gav honom, tyvärr, tillträde till miljoner hårt pressade och förbittrade arbetarväljares hjärtan som sett sina demokratiska representanter svika. Men i första hand var Trump en affärsman och kanske också en pressad affärsman vars affärer länge varit skakigare än vad han någonsin ville medge.
När hans telefonsamtal med valledningen i Georgia läckte ut fick man det svart på vitt. Han ville helt enkelt beställa 11 700 röster i ett val som han förlorat. Presidenten lät verkligen precis som en företagsledare som undrade om en underleverantör var kapabel att leverera dessa 11 700 röster som behövdes för att ta hem ett val som han förlorat. Det vi hörde där var demokratin reducerad till en affärsuppgörelse, till affärsskicklighet – "The art of the deal” heter en av hans spökskrivna böcker.
För min del var det där telefonsamtalet något långt värre och mer avslöjande än hans lögner om att valet var riggat. Här förvandlades demokratin slutligen till en marknad. Den skandalösa incidenten kan naturligtvis inte mäta sig med vanvettet i den mobb som Trump inspirerade att ockupera Kapitolium. Men den var mer talande för vad Trump egentligen var för slags president.
Liberala ideologer blir ofta upprörda när man hävdar att Trump var resultatet av 30 års doktrinär marknadsliberal omdaning av det amerikanska samhället. Häftigt invänder de att Trump ju var nationalist, att han var emot frihandel, att han var en utpräglad protektionist. Och det är sant. Ty Trump var, menar jag, just resultatet av de där 30 åren av nyliberalism. Han förkroppsligade marknaden men såg också en politisk marknad i att exploatera det enorma missnöjet med vad den enorma marknadsliberala omdaningen av USA alstrat. En skrupelfri entreprenör och handlare i konservatism och till med högerextremism – det är ju faktiskt så man måste beskriva denne högerpopulist.
Den mest hycklande bild jag vet är när presidenten i Vita huset sitter omgiven av ett antal kristna fundamentalister som ber för honom. Självklart trodde denne hedonistiske newyorker inte på det där. Jag tror inte ens han var abortmotståndare. Jag tror att han investerade i det motståndet för att det gav avkastning.
Trumps fyra år vid makten var en affärsmans tid vid makten då det fanns ett enormt socialt missnöje fanns att investera i.
När den nye presidenten Joe Biden nu installeras kommer den där onda drömmen inte att vara över. Visst, jag måste säga att jag imponerats över hur Biden agerat efter sin valseger. Han har ansträngt sig att vara samlande, att vara lugn, att fokusera på den politik han hoppas kunna genomföra. Det är när allt kommer omkring en ofattbar lättnad att det är denne man som nu sätter sig i Vita Huset.
Problemet är förstås att även Biden stiger fram ur den där långa historien av doktrinär marknadsliberal omdaning av det amerikanska samhället. Den progressiva vänstern inom Demokraterna kommer sannolikt snabbt att sidsteppas när Bidens tema för installationen är united (förenade). Det är det normala och enigheten som nu åter ska ropas tillbaka, trots att praktiskt taget ingenting är normalt i detta USA mätt med mänskliga mått.
Flera gånger har jag i denna ledare använt ordet ”omdaning”. På mitt skrivbord har jag boken ”Den stora omdaningen” liggande. Den skrevs av Karl Polanyi under andra världskriget när han hade sett en utopi störta samman i blod och grus. Den ekonomiska liberalismens utopi om det självreglerande marknadssystemet. Polanyi skriver om den stora omdaningen:
”Den mekanism som vinstmotivet satte i rörelse kunde i effektivitet bara jämföras med de mest våldsamma utbrotten av religiös iver i historien. Inom bara en generation utsattes hela den mänskliga världen för dess oblandade inflytande”.
Under ett halvsekels tid efter andra världskriget begränsades den där marknadsmekanismen. Men för 30 år sedan slog den marknadsliberala utopin åter klorna i världen. Trump var och är det mest katastrofala symptomet på det.
