Det går inte att föreställa sig hur långsamt tiden går i den cell där Joakim Medin befinner sig. Hur olidlig är väntan när man inte vet om man tagit sig igenom hälften, en tredjedel, eller en tiondel – eller ännu mindre? Jag vågar inte gissa. Joakim får berätta när han kommer hem.
28 dagar. Så länge har han varit frihetsberövad när jag skriver det här.
Under så lång tid har Joakim Medins journalistik tystats. Under så lång tid har Sofie Axelsson, som precis som Joakim är vår kollega, saknat sin man. Under så lång tid har Joakims och Sofies ofödda dotter, som ska heta Esme, fortsatt växa i magen, långt från sin pappas synfält.
Hur mycket mer tid ska få passera innan Joakim släpps fri?
Sofie Axelsson säger att hon förutsätter att regeringen höjer tonläget nu när det står klart att Joakim åtalas och riskerar tolv års fängelse. Det gör jag med. Men utrikesminister Maria Malmer Stenergards (M) uttalande indikerar ingen ökad press: hon säger att regeringens arbete ”fortsätter med oförminskad styrka”.
Det räcker inte. Tiden går. Ruskigt fort – på utsidan. Olidligt långsamt – på insidan.
En ljuspunkt i detta mörker är den mobilisering som svenska medier har visat sig inte bara kapabel till, utan starkt engagerad i. Det råder inget tvivel om att anklagelserna mot Joakim är falska, rentav absurda. Från vänster till höger är man enade i stödet för Joakim, i övertygelsen om det han själv skrev på ett anteckningsblock i fängelset: journalistik är inte ett brott.
Innan beskedet om åtalet mot Joakim var det flera veckors tystnad. Inga nyheter alls, i princip. Tystnaden ger, så klart, en känsla av att ingenting händer i arbetet med att få hem honom. Men jag har inte alla detaljer om fallet, jag har inte insyn i utrikesdepartementets arbete. Jag får helt enkelt hoppas att mina farhågor inte stämmer.
Om högsta växeln inte är i nu är vi många som är upprörda.
Men låt mig vara tydlig: om högsta växeln inte är i nu är vi många som är upprörda. Om tiden, den ruskigt snabba och den olidligt långsamma, får pågå i flera veckor till – kanske månader, kanske år – utan att Joakim kommer hem...
Nej. Det går inte att tänka så. Inte för någon av oss, men allra minst för Sofie. Var ska Joakim befinna sig i den stunden då han blir pappa till Esme? Det finns bara ett svar på den frågan: vid Sofies sida.
Förtroende är inte statiskt. Det är en relation, något man måste förtjäna. Jag citerar Andreas Gustavsson:
”När får de diplomatiska försöken anses vara prövade? Hur länge ska jag och familjen acceptera förklaringen att regeringen gör vad den kan men bortom vårt och allmänhetens synfält?"
Det är en tidsfråga: när förtroendet är förbrukat, och när Joakim kommer hem.
Ni är många som har sett Sofie Axelsson på bild eller i tv-inslag. Kanske har du sett henne gråta när hon berättar om när hon blir påmind om Joakim. Kanske har du sett bilden på henne när hon får prata i telefon med sin man för första gången sedan han fängslades.
Det tar hårt. Och det måste det göra. Fortsätt känn med Sofie, med hela familjen. Fortsätt prata om Joakim. Fortsätt deklarera att det här är oacceptabelt.
Snart börjar Esmes tid. Joakim hör hemma i den, från sekunden då hon föds. Den skärvan av tid kommer att kännas ruskigt snabb, och oändligt långsam.
