Det är en väntad utveckling sett till hur vi på senare tid pratat om migration, nämligen helt utan att nämna människor. Individer har blivit staplar och siffror i stället för att vara blod, kött och känslor. 

Nästa år är det tio år sedan det politiskt minnesvärda året 2015. Man brukar prata om en flyktingvåg. Vi skulle också kunna kalla det en våg av mänskligt lidande. 

Stora mängder flyktingar kom från det krigshärjade Syrien till Sverige och andra EU-länder. Döden på Medelhavet väckte sorg, medkänsla – och handlingskraft. En sällan skådad enighet framträdde: människoliv ska räddas, Sverige ska ta ansvar.

Nu har ordet ansvar fått en annan innebörd. Ansvar är inte längre att rädda liv eller att ge traumatiserade barn en chans till en trygg uppväxt. Ansvar är, tydligen, att inte låta dem komma hit – och att därigenom sanktionera döden på Medelhavet. 

Allt fler riksdagspartier vill begränsa invandringen. EU vill begränsa invandringen. Om alla länder stänger dörren, vart ska då människor på flykt ta vägen? 

De politiker som propagerar för kraftigt begränsad invandring har förstås tänkt den tanken, men inte vågat formulera svaret: att deras politik innebär att människor dör. Det är särskilt sant för sittande regering och SD, som parallellt med att strypa invandringen kraftigt skär ner på svenskt bistånd – det vill säga ”hjälp på plats”.

Regeringen och SD utreder nu Tidövisionen att avskaffa permanenta uppehållstillstånd och att kunna ta redan utfärdade uppehållstillstånd ifrån dess innehavare. Utredningen leds av Josephine Boswell som alldeles nyligen var tjänsteman på SD:s samordningskansli. 

Det är inte svårt att räkna ut vad utredningen kommer att föreslå, eller vad regeringen gör med slutsatserna. Förutom att låta en sverigedemokrat utreda frågorna lär man vara sin nya tradition trogen: att snåla med såväl tid som underlag, så att vare sig remissinstanser eller allmänhet hinner bilda sig en uppfattning, och sedan göra det man redan bestämt sig för.

SD:s nationalistiska agenda har onekligen färgat av sig på andra partiers politik, på hela deras uppenbarelse. Under årets Almedalsvecka kunde man tro att det var SD:s sommaravslutning man deltog i: Sverige och svenska språket var de tveklöst vanligaste ämnena i partiledarnas tal, svenska flaggan den vanligaste bakgrundsbilden. 

Det är inte fel att älska sitt land, men tillåt mig att vara skeptisk till intentionerna med den eskalerande kärleken för moderlandet. Sverige är fantastiskt på många sätt, jag är tacksam för att jag bor här. 

Men något vänder sig i magen på mig när det likställs med att vilja ha en särskild sorts “svenska” värderingar, värderingar som definierats av Jimmie Åkesson. 

Nu ska regeringen räkna på vad invandringen kostat Sverige. Vad den gett oss – till exempel livsnödvändig arbetskraft i vård och omsorg – lär knappast tas med i kalkylen. 

Jag har dessutom svårt att ta “vi har inte råd”-argumentet på allvar när vi samtidigt strösslar pengar över höginkomsttagares lyxrenoveringar och städhjälp.

Åter till kärnan: migration handlar om människor. Människor med rättigheter – till exempel att ha tak över huvudet och mat på bordet – och sådana ska inte villkoras. Det handlar om något så grundläggande som alla människors lika värde. 

Men Jimmie Åkesson vill få oss att tro att var man är född avgör vad man är värd. Som om han och jag förtjänat våra medborgarskap och inte bara haft tur att födas i Sverige.

Vi är många som ser rakt igenom er. 

Ni pratar om bättre integration, men vill inte ge människor permanenta uppehållstillstånd, utan hålla dem på halster. Ni tycker att man ska förtjäna rätten till vård och utbildning, men samtidigt att invandrare är dåliga på att bli en del av samhället.

Det blir inget viftande med Sverigeflaggan för mig om det här är vad den står för. Åkessons Sverige är inte mitt Sverige.