Löntagarna bildades i årsskiftet 2013–2014 av ett gäng glada (detta är inte bekräftat) män inom SD, och med kopplingar till SD. Det registrerades på en hemadress i Huddinge där ordföranden bodde. Det levde i ungefär ett år och påstod sig vara ett fackförbund. Faktiskt, enligt sig själva, ”bara ett fackförbund”. Det är oklart vad som menades med det men säkerligen var det att Löntagarna bara höll på med ”facklig aktivitet” och inte en massa politik. Det var nämligen just det som enligt Sven Pernils, ordförande tillika sverigedemokrat i Huddinge, var problemet med de andra fackförbunden.

Det är inte helt klart vad Löntagarna faktiskt åstadkom under sin livstid. Det mesta talar för att de var ungefär lika produktiva som Erik Almqvist och hans vänner var under den där blöta järnrörskvällen ute på stan. De genererade massor av publicitet, noll steg framåt, kaos och jobbiga frågor. 

Löntagarna ska erkännas en sak. Deras stadgar, som låg ute för allmän beskådning, var fruktansvärt roliga att läsa. Tänk er att man har släppt lös ett par gorillor med varsin penna och uppdrag att skriva stadgar – ungefär så avancerade var de.

Löntagarnas fackliga löfte var att alltid, under alla omständigheter, tvinga sina medlemmar att agera strejkbrytare i fackliga konflikter. Man uppförde register över personer som inte var medlemmar men som bedömdes som ”olämpliga”.

Och så det här med förtroendeuppdrag. Man skulle ha varit förtroendevald i förbundet i minst tre år för att vara aktuell för ett förbundsstyrelseuppdrag. Man skulle dessutom identifiera sig som en ”han”. Inte hon, hen, eller något annat. Han. Och för att röra till det ännu mer: för att bli förtroendevald, som man alltså var tvungen att redan vara för att hamna i förbundsstyrelsen, var man först tvungen att ha varit förtroendevald i en så kallad ”bransch” (brukar kallas avdelning i riktiga fack). Men även där krävdes att man skulle ha varit förtroendevald tre år för att kunna kandidera. 

För att hantera alla dessa val som aldrig skulle kunna hållas i och med att ingen kunde bli vald till något egentligen fanns valberedningsuppdrag också inskrivna i stadgarna. Men för att ens nomineras till en valberedning skulle man också ha varit förtroendevald i minst tre år. Och i och med att man skulle varit förtroendevald i tre år för att ens kunna bli förtroendevald så … ja, så var det med det. Moment 22, alltså. 

I Löntagarna hade medlemmarna rätt till rättshjälp, men bara om problemen på jobbet berodde på ens fackliga verksamhet. Och det tordes ju vara i princip omöjligt att drabbas av sådana, i och med att ingen ens kunde vara fackligt aktiv.

Sedan lade de ner, vilket de egentligen inte heller kunde i och med att ingen kongress ens kunde hållas i och med att ingen fanns att kalla dit.

Varför tar jag upp detta? För att det är kul, givetvis. För att Sverigedemokraterna just nu rasar så förbannat över vad som händer i Kommunal. För att SD gör anspråk på väljare inom arbetarkollektivet. För att SD är ett parti som både föraktar fackföreningsrörelsen och som samtidigt inte har en aning om vad den är för rörelse. För att SD är som maneter. Ryggradslösa och utan hjärna. Och för att det var ungefär ett år sedan Löntagarna lades ned, vilket i sig så klart är värt att både fira och skratta åt.