Den här veckan firar han katastrofsiffror i senaste Novus genom att twittra om hur Liberalerna lockar ”kunniga och kända kandidater”.

Bland namnen finns Martin Melin och Dominika Peczynski.

Dominika Peczynski, Martin Melin, Paulina Brandberg, Mauricio Rojas, Johanne Hildebrandt med många fler. @liberalerna har knappast någon brist på kunniga och kända kandidater i valet nästa år! https://t.co/K1tRNIhp6N

Kända, absolut. Men kunniga? Melin är i och för sig polis. Det är en nyttig erfarenhet. Han kan på ett mediedrillat sätt förklara hur yrket och brottsligheten förändrats under decennierna han varit verksam. Jag köper det. Peczynski, däremot – vad ska hon tillföra?

”Jag är en orädd, lösningsorienterad pragmatiker som tror på bildning samt att nya problem måste lösas med kreativa, ibland obeprövade lösningar”, skriver hon.

Ingen kan gissa att hon driver en PR-byrå.

Det är så desperat.

Det är så uppenbart att strategerna vittjar sina nätverk och summerar följare i sociala medier.

Logiken är nästan rörande defekt.

Som om väljare skulle lägga sin röst på en person för att man tycker att det är trevligt att ibland se hur den presenterar sin charkbricka till fredagsmyzet.

Som om väljare vore idioter allesammans.

Och ja, den här texten skulle kunna handla om individfixeringen, influencersamhället, en tilltagande tendens att försöka hitta genvägen som går via redan byggda plattformar, systemet med personröster, inflödet av amerikansk kampanjkultur, kundifieringen av vår demokrati och hela jäkla internet som ett haveri.

Men jag tror – symptomatiskt nog – att den ska handla om mig.

Kanske är det bara jag som upplever hur jag smutsas ner av den här sortens pseudopolitik, och då får jag be om ursäkt, eller så är det många fler som tycker att varje celebritet som slussas in att kompensera för ideologiernas död och för kollapsande rörelser, mest skapar ett sugande behov av att genast boka en tid för en total tarmsköljning.

Bort med varje litet fragment av allt som är heberleinherreyuvell.

Är det nästa säsong av Let’s dance? svarar någon den evigt sorglöse Hanna.

Nej, det är din värsta mardröm.

Politiken som inte vågar vara tråkig, trög, förankrad och formaliserad.

Politiken som redan glömt alternativt absorberat trumpismen.

Jag ser det framför mig.

En miljon emojis.

Nu går vi in i en ny lågkonjunktur och du kommer lida. Förlåt. Ledsen smiley.

Dominika Peczynski som infrastrukturminister. Hon har ju ändå sålt kommunikation till tågbolag. Och gillar att flyga. Medierna, vem ska få det ansvaret? Joakim Lamotte. Jättemånga följare på Facebook. Spännande idéer för alternativ finansiering. Kompatibel med alla blåbruna partiers nya profil. Kulturen till Alex Schulman. Starkt brand. Och han skriver sirliga kolumner om sin socialdemokratiska läggning, när han hinner, när han inte drar in miljoner på betalda samarbeten med alla som uppfyller kriteriet att de vill betala honom miljoner. Finans? Givet, det blir Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski. Kan han lura svenskar att hans bolag bekymrar sig för deras skuldsättning, då kan han åstadkomma precis vad som helst. Klimat? Greta Thunberg. Nähä, hon kommer att bli för stökig, för idealistisk. Kanske han astronauten, Christer Fuglesang, han kan alltid berätta om hur skör planeten ser ut från rymden, och så har han egna förslag också, det där om bromsa solstrålar med miljontals små parasoller.

Men vem ska tackla kriminalitet. Melin? Mjukis, inte rätt profil.

Så…

Jan Emanuel Johansson!

”Det är fult att säga att man ska slå någon med batong. Men vad tror man att den är till för? Enda sättet att påverka en människa är att slå på nyckelbenet. Det är så man gör. Eller i ansiktet, men då blir det ett herrans liv”, sa Jan Emanuel Johansson till Dagens ETC när vi intervjuade honom.

Hård som flinta.

Hans torso skulle rymma minst fem stycken Morgan Johansson.

Vem vet vad som ligger bakom Jan Emanuel Johanssons besked att han hemskt gärna skulle ersätta Stefan Löfven som partiledare för Socialdemokraterna. Troligen är det så enkelt att en klicksugen tabloidjournalist ringde honom och ställde frågan: Du, Jan Emanuel, skulle inte du vilja ta över? Sedan svarade en kronisk narcissist på det enda sätt som är möjligt. Och så är det igång. Speldosan vrids upp. Debattartiklar. Ilska i sociala medier. Den här ledaren.

Om en välfärdsentreprenör som egentligen slutade vara socialdemokrat för länge sedan, vars patos för samhällets bästa har krökts in till hans eget bästa. Nu ser han inte längre skillnaden.

Det som sker är content för honom. Ett varumärkesprojekt.

Han är på väldigt många sätt kvintessensen av denna mardröm.

Visst, politiken är huvudsakligen fortfarande tråkig och trög. Men populismen har en förmåga att omvandla, snabbt. När den varvar sin motor kan inte ens Jan Emanuel – han har blivit sitt förnamn, då är han känd på riktigt – hinna ifatt med sin kräkgröna Lamborghini.

”Gemenskapen gör att vi vill bära varandras bördor. Visionen är inte storvulen eller svulstig. Det är en bild av det realistiska folkhemmet där vi samlar upp lärdomar från det förflutna och anpassa det till samtiden”, skriver han i sin sanslöst svulstiga och komplett meningslösa debattartikel i samma tidning som fick honom att först komma ut som kandidat.

Klart han inte blir partiledare.

Klart att några B- och C-kändisar inte räddar Liberalerna.

Vi är inte där ännu.

Men det är som om en parasit satt sig.

Vänd mig ut och in.