BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Samtidigt som det är positivt att jämställdhetsfrågor får stå i centrum under 8 mars, så blev dagens två mest diskuterade frågor ett bevis på att för få kvinnor får vara med och sätta dagordningen. 

De två mest uppmärksammade inslagen, åtminstone i de kanaler jag har tillgång till, var dels Ohlssons (L) utspel om att alla kvinnor borde ha 100 000 kronor i ”fuck off”-kapital på banken och dels en debatt mellan två yrkespolitiker om huruvida bolagsstyrelser ska omfattas av kvoteringslag eller ej. 

Var för sig är det viktiga frågor. Att kvinnors kompetens måste tas tillvara inom bolagsstyrelser (men framför allt inom ledningsgrupper, vilket tyvärr inte nämndes över huvud taget) är en självklarhet. Likaså är kvinnors ekonomiska frihet central för jämställdheten. Däremot så är andelen kvinnor som har råd att spara ihop 100 000 kronor eller som kan bli tilltänkta som ledamöter i bolagsstyrelser eller ledningsgrupper en försvinnande liten del av totalen. 

Diskussionen skapas helt enkelt ifrån ett uppifrån och nedperspektiv. En form av ”trickle down”. Den utgår ifrån att om bara toppen får det lite bättre så kommer det att droppa nedåt och smitta av sig på alla. Kanske stämmer det, kanske inte. En analys av hur det ser ut i länder med lägre skatter, som liberaler vill se för att kvinnor ska kunna spara mer, och en analys av länder med en kvoteringslag som framför allt vänsterpolitiker vill se för att öka representationen inom bolagsstyrelser är inte entydiga. 

I länder med lågt skattetryck tenderar deltidsarbetet att vara högt och tillgången på barnomsorg låg. I Norge ledde införandet av en kvoteringslag till att ledningsgrupperna, vilka ansvarar för arbetsplatserna, dammsögs på kvinnor som i stället flyttades in i bolagsstyrelserna. 

Det mest problematiska är dock inte att de två frågorna ovan diskuteras. Det är i sig bra. Det stora problemet är i stället att en stor andel kvinnors berättelser och verklighet trängs undan när diskussionen utgår ifrån den övre medelklasskvinnans berättelse. De som trängs undan är alla de kvinnor som kommer att bli fattigpensionärer som en följd av att de har kommit sent till Sverige, arbetat ofrivillig deltid, tagit ut största delen av föräldraförsäkringen och fått lägre lön som en följd av värdediskriminering. 

Det i sig är problematiskt. För lösningen på problemen ligger i politikers och företagsledningars händer. Det kan inte skjutas upp till framtiden för att man vill invänta effekter av reformer med osäker verkan. 

I stället krävs ett långsiktigt och aktivt arbete med att förändra de ekonomiska villkoren. Vi behöver ändra attityden på arbets- och utbildningsplatser och framför allt avskaffa det ofrivilliga deltidsarbetet inom offentlig sektor en gång för alla. 

Att göra det kan innebära att obekväma skattehöjningar eller omprioriteringar måste göras, men då får det vara så. Jämställdheten har inte tid att vänta, och den är framför allt inte gratis.