Vi försökte arbeta i enlighet med det innan tidningen ens hade startat. Att ärligt presentera projektet som en röd tidning för en grönare värld. Att deklarera Dagens ETC som antirasistisk och feministisk. Vi tog initiativ till att i varje nummer räkna kvinnor och män som intervjuas, syns på bild eller anlitas som medarbetare.

Nu har Dagens ETC kommit ut i fyra veckor, totalt 20 nummer. Läge att göra en första sammanställning. Du som läser har kanske redan gjort det? Du har i alla fall haft möjligheten. Det här har inte varit ett internt engagemang, vi har också redovisat gentemot dig.

Öppenhet kan vara obehagligt eftersom att det tar ifrån avsändaren dess tolkningsföreträde. Just därför är öppenhet avgörande för att Dagens ETC ska kunna utvecklas som tidning. Egentligen handlar det om att visa dig att vi bryr oss om vad du tycker, att din åsikt väger tungt. Hittills har det kommit uppemot 1 000 mejl från läsare med både beröm och konstruktiv kritik. Sammantaget blir sådan respons vägledande för vad tidningen ska bli. Vissa saker korrigeras direkt, annat tar längre tid.

Förutsättningen för den här sortens dialog är att veta vad vi har idag.

Dagens ETC skulle bli en jämställd, feministisk tidning. Har det lyckats? Nästan. Vi distanserar oss från det akuta kvinnounderskott som många andra medier låst fast sig vid. Vi undviker att placera kvinnor i offerposition. Det har lönat sig att fokusera, att vi gemensamt har bestämt oss för att det här är viktigt. Men vi är inte klara. Titta bara på utfallet i detta nummer: 7 kvinnor och 21 män. Jag är övertygad om att både tidning och läsare har allt att tjäna på att vi inte släpper taget nu, utan ser till att identifiera hur vi ska lösgöra oss ur de omständigheter som premierar män.

Ett konkret exempel: Dagens ETC ringer en akademiker som är medförfattare till en rapport. Hon är i högsta grad kvalificerad att svara på frågor, men ber oss ändå att kontakta en manlig kollega: ”Han är van att prata med journalister.” När trycklämning tornar upp sig är det frestande att välja enkelt, även om det legitimerar något som är i grunden fel.

Som sagt, vi kan bättre.

Nu är ju detta med mångfald mer än antal och procentsatser. Tidningens innehåll? Vi har granskat hur kvinnor blir fattigpensionärer, vi har haft ett antal artiklar kring Fittstim och framtiden för svensk feminism. Vi har lyft fram kvinnor som subjekt, oavsett om de är teaterchefer eller fridykare.

Mångfald är också mer komplext än könsbalans. Hur står det egentligen till med klass i Dagens ETC? En exakt lika viktig fråga. Och hur hanterar vi etnicitet?

Det senare har lyfts på den här ledarsidan, av Nabila Abdul Fattah, som den 21 januari skriver att hon inte kan låta bli att känna sig som ett alibi, snarare än självklar aktör. Kritik har också kommit från annat håll, inte sällan på grund av redaktionens sammansättning. Dagens ETC har nominerats till priset Det vita rummet: ”Vi vill genom denna utmärkelse uppmärksamma de rum som trots mycket prat om mångfald på något vis ändå lyckas bevara sin monokroma vithet.”

Är det så illa? Både ja och nej. Sett till representation speglar inte redaktionen Sveriges befolkning. Det kan förändras när det blir aktuellt att nyanställa. Det ska förändras. Men sedan måste vi skärskåda det vi gör, journalistiken, vilka perspektiv som lyfts där, vilka som får komma till tals, vilka som bjuds in att delta som medarbetare eller debattörer.

Dagens ETC kan bättre, men att vi skulle ha gömt oss under vår ”monokroma vithet”... Jag håller inte med. Däremot har vi tveklöst ett arbete framför oss när det kommer till mångfald i dess olika former. Det är ett faktum.

Min poäng är att samma princip ska gälla här. Total transparens, maximal öppenhet. Nu har vi på Dagens ETC, ja, hela förlaget – både arbetsgivare och fackliga – börjat ta fram en handlingsplan. När den är klar kommer vi inte att låsa in den i ett kassaskåp. Vi frågar vad du tycker.

Resan har bara startat.

Men varför vänta med att göra rätt?