Ledare: Jämlikhet för en jobbpendlare

Ta en titt på dåtiden. Kära mor skötte hemmet och rara far drog in stålarna. Man är ju inte annat än tacksam över att slippa den inkomstfria fängelseliknande tillvaron. Men även om jämlikheten i föräldraskapet är annorlunda och bättre nu jämfört med förr, så suddas inte de förgångnas inrotade attityder bort i en handvändning. 

Låt mig ta mig själv som exempel. I skrivandets stund befinner jag mig i Oslo, är här på en och en halv veckas arbete. Och ungefär så kommer jag jobba en tid framåt, åka iväg drygt en vecka varje månad. Jag har flera gånger om fått frågan om vem som då ser efter mina barn. Och hur jag ska klara av att vara borta från familjen? Såväl gammal som ung, kvinnor som män har undrat. 

Samma visa var det när jag för sex år sedan läste till barnmorska och var i Umeå några veckor per termin. Mitt standardsvar numera är: ”Frågar du alla separerade mammor som har barnen varannan vecka om det?” Föga förvånande är svaret nej. Ofta eftertryckligt, nej, det gör man ju inte. Svaret på frågan om vem den mystiske barnvakten är (virveltrumma): pappan! Tillika min make. Tänka sig. 

Det känns dubbelt fördömande. Det är ingen klyscha att det inte ifrågasätts lika mycket om pappan ligger borta på grund av jobb. Men mamman, ve och fasa, att överge sina barn för sitt arbetes skull!

En märkligt förlegad och gammalmodig attityd lever kvar. Det är den goda modern som ska vara hemma och ta hand om barnen, mamma är ju trots allt mamma. Liksom. Och pappan, duktiga duktiga pappan, stackarn får ta hand om ungarna helt själv. 

Detta har jag även upplevt som barn då alla mina föräldrar, jag tillhör en så kallad bonusfamilj, i perioder har arbetspendlat. Det finns så klart nyanser i attityden, men den nyansen borde vid det här laget ha bleknat bort och försvunnit. 

Vi blir matade av gammaldags könsnormer vart vi än vänder oss. På ett stort multinationellt svenskt möbelvaruhus exempelvis så är det skyltat med klänningsbeklädda mammor (för det är väl inga transor måntro) på dörren till skötrummen. Så, nu fick jag det sagt, det har stört mig länge.  

Många bäckar små leder till älven och älven rinner till stora hav. Attityder ändras av oss själva och 2015 ska inte mödrar som jobbpendlar ifrågasättas och det ska inte vara förvånande att fäder tar hand om sina barn. 

Så tänk dig för lite när du kanske rent slentrianmässigt råkar fråga oss som är i det här läget om hur familjen klarar sig när vi inte är hemma. Visst saknar jag familjen, det gör väl alla föräldrar som åker iväg, men det är inte outhärdligt när vi vet de har det gott hemma hos partnern. Om så inte var fallet skulle vi knappast åka, vare sig vi är en mamma eller en pappa.