Men säkerhetspolitiska vägval som får konsekvenser för årtionden framåt och dessutom bryter mot en lång tradition av svensk alliansfrihet bör inte göras i brådrasket. Sådana vägval ska heller inte göras utifrån ensidiga partipolitiska och valtaktiska överväganden.
Ingen vet hur detta ryska anfallskrig till slut kommer att utveckla sig. Ingen vet ens hur länge Vladimir Putin sitter vid makten och ingen kan heller förutsäga vad den omfattande militära upprustning som västvärlden nu inleder framöver kommer att få för följder – satsningar på välfärd och klimat lär ofelbart trängas ut av satsningar på vapen- och krigsmaterielinköp.
Inte heller kan någon förutsäga vad de hårda ekonomiska sanktionerna mot Ryssland, som jag visserligen tycker är helt rätt att genomföra, kommer att leda till. I Dagens Nyheter höjde journalisten Katrine Marçal nyligen ett varningens finger för det livsfarliga missnöje som hårda sanktioner i värsta fall kan frambesvärja. Hon refererade till ekonomen Maynard Keynes kloka upprördhet över de stora krigsskadestånd som Tyskland på 1920-talet tvingades betala efter nederlaget i första världskriget. Den hämndaktionen bidrog, vid sidan av den börskrasch som 1929 störtade världen i fördärvet, till Adolf Hitlers uppstigande till makten och till tolv års förödelse och mördande.
Läget är helt enkelt osäkert och det på alla plan. Att den ryska krigsmaskinen inte fungerat som Putin hoppats på står vid det här laget ganska klart. När en snabb invasion misslyckats har Kreml tagit till urskillningslösa bombningar och begår klara brott mot krigslagarna och civila drabbas av barbariet. Men det kan också vara så att västvärlden kraftigt överskattat den ryska militärens effektivitet och styrka.
I mer än ett decennium har vi fått höra att Ryssland byggt upp en allt starkare krigsmakt och det har av många hela tiden tagits som ett argument för ett svenskt Natomedlemskap. På den punkten har invändningen att Rysslands militärbudget på 62 miljarder dollar (2021) är långt, långt mindre än Natos samlade militärutgifter på över 1 000 miljarder, klingat helt ohörd. Historikern Peter Englund pekade nyligen på dessa siffror.
Det betyder inte att den ryska krigsmaskinen är ofarlig, en retad björn kan verkligen vara extra farlig, och Ryssland är tyvärr en kärnvapenmakt. När jag på sociala media påpekade att kriget mot Ukraina hitintills visat inte bara på ukrainarnas kampvilja utan också på att den ryska krigsapparaten kraftigt har överskattats – då utlöstes en flod av ilskna och ofta direkt vettlösa kommentarer av nationens Nato-anhängare. Men det är ju en avgörande aspekt: En militärmakt som inför världen visar att den inte är så toppmodern och effektiv som vi trott, utgör helt enkelt inte ett lika starkt hot mot ett land som Sverige. Jag menar att det försvagar argumenten för ett svenskt Nato-medlemskap.
Men det är jaktsäsong nu för Nato-anhängare. Kritik av Atlantpakten kan avfärdas som att kritikerna ansluter sig till Kremls narrativ. Det skrivs massvis av medvindsartiklar just nu där alla de långsiktiga perspektiven är frånvarande. Det värsta jag hört hittills är nog det som den konservative debattören Ivar Arpi undslapp sig i en radiodebatt där jag medverkade. Han menade att beslut ibland måste tas snabbt och liknande situationen vid att ett rådjur plötsligt visar sig inför bilen på en landsväg: Då kan man inte vänta med beslut om inträde i Nato.
Instinkter och intuition är alltså det sätt varpå en stor säkerhetspolitisk kris ska hanteras? Jag menar att det strider mot all sans och all rationalitet. Det är inte så att vi i Natofrågan har några millisekunder på oss att väja för rådjuret eller om vi är rådjuret, att väja för bilen. Om Nato-frågan stoppas in i Arpis liknelse dömer vi oss alla till kortsiktighet, till instinkternas herravälde snarare än förnuftets.
Det finns givetvis fördelar med ett Nato-medlemskap. Men också nackdelar och jag anser att dessa överväger. Jag tror att det är bra om ett antal europeiska stater står utanför Nato. Att kämpa för en kärnvapenfri värld och för nedrustning underlättas om det finns några friare röster och det kommer alltid att finnas behov av medlare i olika konflikter, vilket är lättare för den som står utanför Nato.
Hur länge orkar S-regeringen stå emot den uppflammande Nato-vurmen? Ingen vet. På senare tid har det till och med hörts en argumentation om att Nato-motstånd inte bara är att spela Putin i händerna, utan också att det hör till en svunnen gammal värld och inte är modernt. Som om kampen mot militarism skulle vara överflödig i en värld där militärutgifterna ständigt ökar.
