”Jag är säker på att det som förenar oss är viktigare än det som ytligt skiljer oss åt. Vi är till exempel förenade av en gemensam avsky för kolonialism i vilken form den än uppträder. Vi förenas av en gemensam avsky för rasism. Och vi förenas av en gemensam beslutsamhet att bevara och stabilisera freden i världen.”
Närvarande var asiatiska, afrikanska och latinamerikanska länder och även representanter för USA:s svarta befolkning. Att det var Indonesien som stod värd var inte en slump. Indonesien hade vid den tiden världens största kommunistparti som inte satt vid makten. Sukarno var dock inte kommunist utan ville förena nationalism, marxism och religion, men framför allt ville han tredje världens oberoende. Och som dess ledare klev han nu fram. Nu skulle tredje världen befria sig från imperialism och ekonomiskt slaveri och lägga grunden till en ny alliansfri ordning, präglad av respekt och icke-intervention.
Det här var något USA inte kunde tolerera. Tio år senare hade Sukarno avsatts i en kupp, och då inleddes Operation Jakarta. En miljon indonesier dödades och nära två miljoner sattes i fängelse eller läger enbart för att misstänkas vara kommunister. De tillfångatogs av armén, torterades och försvann. De höggs ihjäl med machetes och kastades på fält. Minst fem procent av befolkningen på Bali utrotades. Massakrerna var direkt uppmuntrade av USA, vars president Lyndon Johnson hade kommit fram till att han var redo för ”ett större krig mot Indonesien” då ”förlusten av ett land med 105 miljoner invånare till kommunistlägret skulle göra en seger i Vietnam tämligen oviktig”. USA:s ambassadör beordrade armén att ingripa mot kommunistpartiet ”nu eller aldrig” och efter kuppen återupptog USA sitt bistånd till landet.
Dessa mord har västvärlden inte velat tala om. De har inte skrivits in i våra historieböcker. Det är som om de aldrig ägt rum. När filmen ”The Act of Killing”, som berättar om händelserna, kom 2012 renderade det några notiser i västerländsk press, sedan var det åter tyst.
Vad som aldrig dokumenterats förrän nu är hur Operation Jakarta spred sig. Till Brasilien, Guatemala, Chile, Uruguay, Östtimor, Sudan och Ghana. I den nya boken ”Jakartametoden” berättar den amerikanske journalisten Vincent Bevins, tidigare på Financial Times, om det antikommunistiska korståget som formade vår värld. Jakartametoden blev en metod för regimskifte som tillämpades överallt där USA:s makt hotades. Den inkluderade terror, politiska försvinnanden, avrättningar och desinformation, som att sprida myter om blodtörstiga kommunister. Och i samtliga fall användes metaforen ”Jakarta”.
Vietnams kommunister beväpnade sig, kämpade emot den amerikanska invasionen och vann. Det gjorde inte Indonesiens kommunister – de var obeväpnade. De tillhörde den strömning som trodde på liberal demokrati, och dessutom var Indonesien ett fredligt land där olika politiska partier samexisterade. Precis som Chiles socialister betalade de priset med sina liv, för att ha trott på fredliga metoder.
Vincent Bevins bok är lysande – jag har inte läst något liknande sedan Naomi Kleins ”Chockdoktrinen”. Alla som vill förstå hur vår värld skapats måste läsa den. Vad som hände var att tredje världens enighet krossades. Den fredliga socialismen krossades också – för de som fick rätt var de som tog till våld för att försvara sig.
Det går inte heller, menar Bevins, att förstå den kinesiska kulturrevolutionen utan att förstå Operation Jakarta, då det var händelserna i Indonesien som fick fart på skräcken för infiltratörer i Kina. Inte heller kan man förstå varför USA så länge stödde Röda khmererna i Kambodja, även efter de störtats, och lade in sitt veto mot att någon annan regering skulle erkännas i FN, om man inte inser att USA gjorde vad som helst för att minska Vietnams inflytande efter att Vietnam besegrat de röda khmererna och även Kinas armé.
Det är med sorg jag slår igen boken och tänker på vilken värld vi hade kunnat leva i om inte alla tredje världens försök till att skapa rättvisa hade slagits ner på det här sättet; att en socialdemokrati som den svenska aldrig har fått existera i Brasilien eller Indonesien utan att bestraffas med invasion och massmord, och att det går så lätt att utradera minnet av en miljon människors död att inte högern, varje gång vi debatterar politik, måste svara på frågan vad imperialismen har kostat. Vi får inte glömma Indonesien. Historiens döda manar oss.
