Var är insikten om att vi inte kan fortsätta på samma väg? Var är partiernas självrannsakan och vilja till förändring?

Dave Grohls senaste låt/projekt är allt jag önskar att vänstern var idag. Han förpackar en i grunden revolutionär idé i superfläskig brett tilltalande rock. Dave Grohl är trummisen som spelade med musikvärldsförändrarna Nirvana. Efter att frontmannen Kurt Cobain tagit sitt liv startade han ett eget band där han själv var frontman. Bandet har blivit allt populärare. Nu är de ett av de allra största banden i världen. Musiken gör mig lätt illamående. För mig är den superfläskiga rocken som en överdos av fet snabbmat.

Men en sak har jag alltid älskat med Dave Grohl. Han har envist fortsatt tjata om grunden i den punkscenen han kommer ifrån. Vikten och glädjen i det egna skapandet. Om hur viktigt det är att vi håller emot musikindustrins vilja att forma produkter. Han har bland annat kritiserat alla idolprogram för villfarelsen att musik är något som experter ska bedöma. Istället för att ställas inför programmens sjuka jurys vill Dave att du ska starta ett band med dina kompisar och spela utan hänsyn till vad omvärlden tycker.

Det nya projektet är en film som dels består av intervjuer med ungdomar som lär sig spela, dels en film där Dave spelar alla instrument i en 23-minuterslåt. Budskapet är som vanligt glädjen i att lära sig och skapa musik.

Ganska banalt säger du? Många andra verkar hålla med dig. Bland annat recensionen i SvD som helt missade budskapet och bara försökte kategorisera musiken. Men för mig är budskapet det viktiga. Och det är revolutionärt. I vårt kapitalistiska samhälle är skapandet något som bara ska mätas i pengar och status. Tycker någon att du är duktig och har en fallenhet för något konstnärligt, får du uppmaningar om att ”satsa”. Oavsett bakgrund eller politisk hemvist verkar alla anse att målet är att kunna leva på musiken/skrivandet/målandet. Omgivningen blir chockad om det visar sig att du ägnar dig åt skapande utan att söka bekräftelse.

Dave fokuserar enbart på lärandet och skapandet i sig på ett sätt som inte kan kapitaliseras. Att skapa och lära oss nya saker är något centralt mänskligt oavsett möjligheten att kapitalisera det. Men i många sammanhang förvrider högerpolitiska krafter det så att lärande och skapande bara är av värde om det skapar vinst. Se på skolan. Se på alla artiklar om musik, konst eller film som handlar om inkomster. När Dave då beskriver en studio med en massa instrument som en lekplats och glädjen i att utvecklas helt utan några kopplingar till pengar eller status blir det revolutionärt.

Jag vet att massor av gubbar och tanter från -68, yngre akademiker och kufiska konstnärer, försökt och försöker säga samma sak. Men saken är ju den att det ofta blir uteslutande och introvert. De talar ofta till de som redan tycker som dem och mår nog ganska bra av att kunna visa att de är annorlunda än packet som inte fattat. Andres Lokko, popsveriges mest trendkänsliga kritiker och skribent på SvD, skrev en gång att Foo Fighters är “riffglädjens herpes på rockens kropp“.

Lokkos texter kan också ses som ett exempel på hur många inom vänstern använder politiska åsikter för att visa tillhörighet till de goda som står emot de onda. De medvetna som kan se ner på de omedvetna. Sådana texter bjuder inte in den som är olik avsändaren för att skapa verklig politisk förändring. Den typen av texter använder det annorlunda för att förstärka samhörigheten i den egna gruppen av rättänkande.

Vad jag vill ha är ett parti som klarar av att skala av, förenkla och popularisera radikala idéer om jämlikhet. Ska Vänsterpartiet kunna bli det partiet måste de göra upp med viljan att hellre omfamna akademiska teorier och rättrådighet än popularitet. Ska Socialdemokraterna bli det partiet måste de våga stå för att demokratisk socialism är bra. Idén om jämlikhet paketeras idag på ett sätt som bara samlar en minoritet av väljarna.

Det parti som först inser att de måste dumpa status quo kan ringa Dave för tips om hur jämlikhet bäst kan förpackas i fläsk.