Ledare: Jag vill prata om svensk hederskultur

Men jag vill inte förminska någons erfarenhet av våld och kontroll inom familjen. Just därför gör det mig så ont varje gång jag hör förnekandet av den svenska hederskulturens existens. Ont, därför att insikten inte är något resultat av teoretiska resonemang för sakens skull – den kom till mig som en ofrivillig bonus av att som 16-åring komma ut med en sexualitet som råkade befinna sig utanför normen för det svenska majoritetssamhället. Ont, därför att förnekandet förnekar människors faktiska erfarenhet av våld och förlust som ett pris för den egna identiteten.

Behovet av forskning utifrån svensk kontext har bland annat uppmärksammats av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). I rapporten Hedersrelaterat våld och förtryck, från 2010, beskrivs hur den svenska hederskulturen kan ta sig uttryck i familjers förhållningssätt till icke-heteronormativa barn och syskon. Svenska hedersnormer drabbar inte bara HBTQ-personer, men vi är en grupp som omfattar många konkreta exempel.

Med lite mindre fokus på ”hotet från islam”, och lite mer på hur många som dör eller far illa under globala patriarkala strukturer, oavsett kulturell identitet, kan hederskultur definieras som utövandet av våld och kontroll för att upprätthålla gruppens normer för sexualitet. Såväl normer som tvångs- och våldsmekanismer är samhällsspecifika, varför hederskultur kan ta sig olika uttryck i olika grupper.

Jag tänker på hon som hoppade från balkongen för att bespara familjen skammen i att ha en dotter som vägrade vara pojke mer. Jag tänker på fel namn på gravar som besöks av hemliga pojkvänner. Jag tänker på 14-åringen som är hemlös för att hon har tjej, på han som skär sönder ansiktet istället för att komma ut, på hen som alltid måste gå direkt hem från skolan men som byter kläder på vägen till och från, på hon vars föräldrar tror att de kan slå ”det äckliga” ur henne.

Jag tänker på dem som tystas inför äldre och yngre släktingar för att inte ”ta livet av” de förstnämnda eller förleda de senare. Jag tänker på dem som lyder och på dem som inte gör det, på dem som tvingas välja mellan familjen eller sig själv, och som förlorar det förra om de orkar välja det senare, på dem som förlorar sig själva när de inte längre orkar med ensamheten. Alla som utsätts för svenskt hedersvåld vet att det existerar, det är en rätt bra referensgrupp.

Förra året släppte Folkhälsomyndigheten en rapport om hälsoläget för homo- och bisexuella i Sverige. Nyligen kom motsvarande för transpersoner. Det är en läsning jag gråter av. Inte bara för att unga bisexuella kvinnor löper en så stor risk att utsättas för våld i hemmet, eller för att de flesta transpersoner lider av begränsat livsutrymme. Mest gråter jag för att det så tydligt framgår vad som händer med den som måste vara någons hat eller skam.

Jag vill prata om svensk hederskultur, för att berätta om våldet på ett språk som inte individualiserar utan fångar upp en livsfarlig struktur. För vi måste tala mer, inte mindre, om vad som får familjer att offra sina egna barn. För det behöver vi ett språk som kan hjälpa de här barnen att hålla hatet och skammen ifrån sig.