Jag hörde från Lasse första gången för ett och ett halvt år sedan. Han tyckte att jag borde fråntas min yttrandefrihet, att jag är en skam för Sverige och en landsförrädare.
Jag brukar aldrig svara när sådana som Lasse skriver, men jag gjorde ett undantag den här gången eftersom det var otroligt lätt att ta reda på vem han var. Konversationen slutade med att han var på väg hem till mig för att jag skulle få det krig jag enligt honom ville ha. Jag ringde polisen i panik och de sade att de tog det på allvar. Polisanmälan låg över ett halvår, sedan lades ärendet ner. ”Han dök ju aldrig upp”. Det kunde inte räknas som olaga hot.
Det kom brev hem. Först ett med krav: sluta med näthatet i sociala medier, sluta trakassera arbetsgivare och sluta förfölja SD:s väljare. Inte minst för mina barns skull.
Brevet undertecknades ”Ercan”. Jag fick mejl, med samma undertecknare, om att en av mina ledare om fotbollslaget Dalkurd var svammel. I mejlet fanns en kontaktfil. Till Lasse.
Något år senare dök det upp ett Twitterkonto i Lasses namn. Fokus låg på mig och en del andra kända feminister och vänsterpolitiker. Ungefär samtidigt startades ett Twitterkonto med namnet ”Ercan”. Fokus: att skriva till mig och att skicka vidare Lasses kommentarer. Lasse och Ercan har skrivit till mig ett hundratal gånger. Kommentarerna är förnedrande, förminskande, sexistiska och med en ton som stundtals är lätt hotfull. Jag kallas manshatare och Sverigehatare. Lasse gör sig rolig över att jag har polisanmält honom. När jag skrev till honom och bad honom sluta svarade han att han aldrig skulle lämna mig. ”Ring snuten”, sade han.
Det är svårt att inte känna enormt obehag. Och inte blir det bättre av att Lasse är långt ifrån ensam. Han existerar i ett sammanhang, en grupp. Han har sällskap av Tord, Peter, Håkan, Per, Jörgen, Sven och ett stort antal andra svenska män. De är arga. De tycker att jag ska skjutas, våldtas, gruppvåldtas, avrättas med giljotin, beskjutas med missiler och gå i graven med öppen mun. De skriver att jag är snygg och att de vill knulla mig, att jag behöver en riktig svensk arbetarkuk, alternativt att jag ska knullas av en muslim eller kulturberikas av en grupp ”ensamkommande skäggbarn”. De tycker att mina barn ska omhändertas och tycker synd om ”stackaren” som drogade och våldtog mig när jag var 15 år. De ”såg mig i parken häromdagen”.
De har ett par saker gemensamt. De är svenska vita män. Och de kan fortsätta ostört. Allt – alla ärenden – har lagts ned efter att de har polisanmälts.
Förra helgen gick en grupp män ut i Stockholm för att ”skydda svenska kvinnor”. De misshandlade människor som hade annan hudfärg än deras egen. De var en lynchmobb. Någon dag tidigare samlades nazister på söder. De attackerade polisen och skröt om det i sociala medier. I lördags hölls en rasistisk demonstration på Norrmalmstorg. TV4 kallade den för asylkritisk. Den var rasistisk. Rasister och nazister organiserar sig och går ut på gatorna och misshandlar folk. Det är inte kritik de håller på med. Det är ett hot mot hela vårt samhälle.
Jag är vit kvinna och alltså målgruppen som ska skyddas. Och jag är livrädd. Nu flyttar hatet från nätet ut på gatan. Det skrämmer mig. Jag vill inte skyddas av Lasse och hans likar. Jag vill skyddas från dem.
Alla borde skyddas från dem.
De är ett hot mot Sveriges demokrati. Ta dem på allvar. Grip dem. Slå ned deras organisering, för alla kvinnors skull.
