Den här gången handlar det om klädkedjan Gina Tricot som i sin nya kampanj ”the way” släppt musikvideoreklamfilm för att uppmärksamma sitt egna högst framstående arbete för miljön, hållbarheten och arbetsvillkoren. Till poppiga, fräsiga toner och dålig rap kombinerat med dans på bomullsfält får vi veta att vi ska köpa alla våra jeans – gärna många också – från just den här kedjan.

Videon har debatterats flitigt. Med all rätt. Den är en sån där typisk någon-PR-människa-tänkte-till-video där det i slutändan spelar föga roll om tanken var god eller inte eftersom utförandet ändå blev katastrofalt. Och det finns flera aspekter i detta.
För det första kan nästan vem som helst med någorlunda verklighetsuppfattning begripa att det är både osmakligt och historielöst att göra en video där en vit kvinna dansar runt på ett indiskt bomullsfält med fattiga arbetande indiska kvinnor i bakgrunden.

I en scen står samma kvinna dessutom bredvid en man som sitter på marken och håller på med kemikalier i olika behållare. Nämn en enda arbetsplats i Sverige där detta skulle vara tillåtet. Nej precis, det går inte. Och i ytterligare en scen hyllas det faktum att man inte besprutar bomullsfälten med gift när gravida kvinnor arbetar. Att man gör det när andra arbetar, det verkar inte vara några problem. Och allt detta för att folk ska köpa jeans. Massor av jeans. Som sytts av arbetare som är så fattiga att de inte har råd att leva – men i alla fall inte får gift på sig när de är gravida. 

Tack, Gina Tricot! 

Vilka hjältar ni är.

Vad har bolag för anledning att förlägga produktion av till exempel kläder i länder som Indien, Bangladesh och Turkiet? I en drömvärld skulle man kunna tänka sig att det fanns en vilja att ”hjälpa” dessa länder med arbetstillfällen med bra villkor och löner för att höja levnadsstandarden för invånarna och arbetarna. Så är det givetvis inte. Det handlar om motsatsen – vilket inte är så svårt att räkna ut. En arbetare i Indien och Bangladesh, i en månad, kostar mindre än en i Sverige, efter en halv dags arbete. 

Som exempel är den gällande minimilönen för en heltidsarbetande arbetare i Indien 476 kronor. I månaden. I Bangladesh är motsvarande 263 kronor. Ser man till vad det kostar att faktiskt överleva, den så kallade levnadslönen, är den 1 797 kronor i Indien och 2 390 kronor i Bangladesh. Med levnadslön menas att arbetskraften betalas tillräckligt för att kunna täcka kostnaderna för mat, sjukvård, kläder, hyra, utbildning till barnen, transport till jobbet och ett litet sparande för att ha en buffert – något som de arbetare som syr jeans för Gina Tricot inte ens kommer i närheten av.

Turkiet skiljer sig något, för landets minimilön är högre och ligger i medellönespannet i EU – vilket ju skulle låta rätt hyggligt om det inte vore för att man fängslar fackligt aktiva, motarbetar försök till facklig organisering och straffar strejkande arbetare med böter och fängelse. Och som om det inte vore nog så ska det också tilläggas att Turkiets textilindustri har visat sig sysselsätta krigsflyktingar och barn och flyktingbarn under vidriga arbetsförhållanden. Dessutom är bara en tredjedel av arbetskraften i landets textil- och beklädnadsindustri registrerad arbetskraft.

Gina Tricot lyfter fram ”bättre arbetsvillkor” för de som tillverkar kläderna som säljs i kedjan i sin kampanj. Men någon närmare beskrivning av vad ”bättre arbetsvillkor” innebär ges inte och det är verkligen förståeligt. Med svenska mått mätt – eller vilka som helst mått mätt för den delen – handlar det om kvalificerade skitvillkor. Företaget har också fått kritik just för att man inte följer upp hur kraven man ställer på leverantörerna efterlevs. 

Och jag läser i Ginatricots ”code of conduct” – uppförandekod – att deras leverantörer bara förbinder sig att betala minst minimilön till arbetarna, som de ju ändå måste betala, och att arbetarna dessutom kan arbeta 48 timmars arbetsveckor. Man ställer inga krav på levnadslön. Inga krav på arbetsvillkor som vi i Sverige skulle säga var i närheten av drägliga. Jeansen, som företaget vill ha en femhundring för, eller gärna flera par för ännu mer – för ”hållbarhetens” skull – de fortsätter tillverkas av arbetare som inte skulle kunna drömma om att ha råd med sytråden ens.

Jag vill inte hurra för Gina Tricot heller.