Annie Croona: Jag vill inte höra att skatt är stöld

Tax the rich. Skatt är stöld. 

Två vanliga uttryck, två vitt skilda attityder.

Det var längesedan vi pratade så mycket om pengar. Logiken är enkel: när vi har pengar pratar vi inte om dem, när de tar slut är de allt vi pratar om. 

Vi ser det inte bara på samhällsnivå, utan också i den aningslöshet som vädras när rika säger att de ”inte bryr sig om pengar”. 

Men de flesta människor behöver bry sig om pengar och många har behövt göra det länge. Kanske har ekonomin tagit plats först nu för att den tidigare bara varit tuff för de fattiga, men nu orsakar andnöd även i medelklassen. 

Är skatt stöld? Alltså: att alla utifrån förmåga bidrar till ett samhälle där alla har en bostad, kan köpa mat, får säker vård och en trygg skolgång? För mig är definitionen en annan.

Att människor som lever på marginalen tvingas köpa allt dyrare mat, samtidigt som matkedjorna gör miljardutdelningar, är stöld. 

Att ta barns bostäder ifrån dem – allt fler barn drabbas av vräkning – är stöld. 

Att friskoleägare lever lyxliv medan personalen sliter och eleverna halkar efter – det är stöld.

Sverige saknar arvsskatt, gåvoskatt och förmögenhetsskatt, skatter som riktar sig till de som ärver, får eller redan har ekonomiska tillgångar. Det är människor som har råd att bidra mer, men som inte behöver göra det.

Man kan kan diskutera exakt hur välfärden ska finansieras, hur färdplanen till ett tryggt samhälle ska se ut. Men när vi hellre offrar de fattiga än utmanar de rika är det något som är fel. 

Den ekonomiska politiken borde rikta in sig på att hjälpa de svaga, men nu gynnar den de rika. 

Tax the rich. Skatt är inte stöld.