Strax innan Rysslands invasion av Ukraina ville inte Magdalena Andersson ta i sin mun att säga att Sverige skulle ta emot flyktingar från Ukraina om det blev krig. Andra får ta ansvar först, menade hon. Inte heller när kriget bröt ut ville regeringen säga orden. Det som däremot låg nära till hands var att dra ut ­Sverige i krig och bryta med den militära neutralitet och alliansfrihet som vi haft under 80 års tid och plötsligt så är inte heller ett medlemskap i Nato särskilt långt borta. 

Försvarsbudgeten dras upp rejält och ska utgöra två procent av BNP. Det här är så talande för hur svensk politik går ut på att släcka bränder istället för att förebygga och bygga upp. Jämför i detta sammanhang med biståndsbudgeten, som syftar till att bygga upp stabila demokratier i världen, som inte ens uppgår till en procent av BNP.  

Politik handlar om att välja. Istället för kloka och genomtänkta beslut känns det som att vårt lands styre drivs med i någon slags masspsykos. Att det därtill är valår hjälper dessvärre inte till. Den ena vill vara tuffare och hårdare än den andre.

I en krissituation vill jag omges av personer som kan tänka klart, klokt och rationellt. Jag vill inte lägga mitt liv hos ett gäng tuppar som springer runt och tuppar sig i panik. 

Jag hade velat att regeringen vilat tryggt i den framgångsrika säkerhetspolitik Sverige haft och som inneburit att vi haft fred i 200 år. Jag hade velat att Sverige trätt fram som en starkare humanitär röst, så som vi varit historiskt. Jag hade åtminstone velat att saken hade föregåtts av mer än typ ett dygns diskussioner, innan vi beslutat att överge den praxis som tjänat oss väl sedan 1939.

Sverige ska istället agera på ett sätt där vi kan göra skillnad givet vår storlek, roll och historia. Då är humanitära insatser, diplomati och samtal och fortsätta vara en arena där det kan ske betydligt mycket mer värdefullt för ukrainarna och alla andra än 5 000 pansarskott. 

5 000 pansarskott som Ukraina inte ens bett om. 5 000 pansarskott som är väl avvägda att inte kunna påverka kriget, inte reta upp Ryssland, men ändå få det att kännas bra i magen för oss. 

Ukraina ber om betydligt mer, de vill ha flygvapen och beskydd av stormakterna – det får de däremot inte. Det är något oerhört cyniskt över att bidra i en kalkylerad liten skala, påskina det är att hjälpa – men inse att det inte påverkar nämnvärt. 

Vinsten med pansarskotten är oerhört liten, men kostnaden är desto större. Sveriges säkerhetsläge försämras, våra möjligheter att vara en röst för diplomati och medling försvinner – vi inställer oss allt mer till Nato. Så till den grad att vi närmast är att beteckna som medlemmar. Allt detta i en tid när deeskalering är betydligt mer värdefullt. Någon måste vara en röst mot militarismen och upprustning. 

Jag hade önskat att Magdalena Andersson varit den starka rösten som inte dragits med i den eskalering vi nu ser. Jag vill inte ha en ny järnlady som statsminister. 

Det är min övertygelse att ingen av oss vill ha krig och då måste vi med alla medel motverka det. Att börja bidra med eller exportera vapen till länder i konflikt eller att gå med i Nato är inte rätt väg. 

Som Palmekommissionen konstaterade 1982: Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad istället för på hot om ömse­sidig förstörelse.