Det är nu mindre än två veckor kvar till valet. Hittills har valrörelsen känts som en enda lång sketch av Grotesco i en evighetslång sång om hur allt är ”svartskallarnas fel”.
Mitt barn, som i år ska rösta för första gången, vill höra seriösa debatter om klimatet, skolan och äldreomsorgen. Istället möts han av valaffischer om att alla ska prata svenska inom vården.
– Mamma, alla pratar väl svenska inom vården?
Och så är det ju, men i den rasistiska diskursen så pratar en inte svenska om en bryter.
Sossarna skyller segregationen på svartskallarna eftersom vi, enligt deras logik, inte vill blanda oss. Det talas inte om den bostadspolitik som förts i decennier och som har cementerat var människor ska bo. Inte heller om att de som bor i vita segregerade områden skriker så fort något annat än en mångmiljonvilla byggs i området för att de tycker att även ett litet flerbostadshus skulle sabba deras områdes karaktär. Vi har stängts ute – men det är vårt fel. Jo, jag tackar.
Skolpolitiken har genom bland annat 1990-talets kommunalisering, friskolereform, skolval och skolpeng trasat sönder skolan, förstärkt segregationen, gjort den ojämlik och till ett objekt för profitörer att tjäna pengar på. När den misslyckats så är det svartskallarnas fel. Därför ska våra barns skolor läggas ned och barnen bussas till andra områden för att ta ansvaret för att integreras.
Den ekonomiska politiken som förts sedan högeralliansen tog makten 2006 har i raketfart ökat klassklyftorna. De mest välbeställda har blivit rikare och rikare och vi har fler dollarmiljonärer än någonsin. Och de fattiga, ja de har blivit fattigare. I miljonvillorna bor kärnfamiljer på fler kvadratmeter än de hinner nyttja samtidigt som de fattiga i miljonprogramsområdena bor så trångt att det är svårt att hitta plats för lugn och ro att läsa läxor. Och det, mina vänner, är svartskallarnas fel och för det ska våra barn straffas med att bli tvångsomhändertagna.
Den psykiska ohälsan bland unga ökar, men skolorna har ingen adekvat skolhälsovård att erbjuda och psykiatrin är också svår att få tillgång till. Givetvis är det svartskallarnas fel och därför ska våra barn tvångsdiagnostiseras.
Om det inte var för svartskallarna så skulle vi inte ha gängkriminalitet, den svenska skolan skulle vara etta i Pisa-mätningarna, det skulle inte finnas fattiga, de gamla skulle slippa få vårdskador. Ja, precis allt skulle vara toppen.
För om tunnelbanan, bussen, spårvagnen eller tåget inte går, är försenad, packad eller nåt annat så är det svartskallarnas fel.
Om du inte får vård i tid – svartskallarnas fel.
De höga elpriserna – svartskallarnas fel.
Att dina mediciner inte finns på ditt apotek – svartskallarnas fel.
Kriget i Ukraina – svartskallarnas fel.
De smältande isarna – svartskallarnas fel.
Priset på zucchini – svartskallarnas fel.
Snälla, stoppa den här vidriga sången. Det är politikens fel och det är politikens ansvar. Det bör inte anstå politiker som gör anspråk på makten att skylla ifrån sig.
Det är nämligen den politiken och retoriken som göder föraktet som bidrar till gängkriminalitet och terrorism. Det är det som dödar våra barn och som tog livet av Ing-Marie Wieselgren. Det är dags att sluta följa råttfångarens pipa.
Jag vill inte ha en situation i Sverige som vi ser i många andra länder där valet handlar om vem som är minst dålig. Att välja mellan mycket eller lite mindre rasism. Jag vill ha politiska visioner. Jag vill se ryggrad.
Jag vet att jag kanske gapar efter mycket när jag hoppas på att de sista veckorna av valrörelsen ska ge svar på hur vi stoppar den skenande klimatkrisen, presenterar en ekonomisk politik som minskar fattigdomen och kan parera den ekonomiska situationen vi befinner oss i och som befriar välfärden från de privata bolagen.
