För en människa som inte kan simma, som drabbas av panik eller är fysiskt försvagad – eller en kombination av samtliga – kan mycket grunda vatten orsaka drunkning. Medelhavet är i snitt 1500 meter djupt.

Sedd ovanifrån ter sig ön Lampedusa som imperfekt mot det annars vackert blå. En smutsfläck, knappt större än Skövde. Italienare reser hit på semester, det brukade åtminstone vara så innan döda kroppar spolades upp på stränderna. Libyer och somalier och eritreaner och sudaneser, förlorade till smugglares brutalitet och gistna skorvar. Alla dessa döda. Inget en turist vill ha vid parasollerna.

Lampedusa är det gruskorn Europa lämnat efter sig, ett spår att följa från Nordafrika. Varje drunknad är offer för drömmen: Italiens fastland, norrut, mot arbetstillfällen och den bättre tillvaron.

Förra veckan hände det igen. En båt med 400 flyktingar råkade i sjönöd söder om Lampedusa. Ännu är det oklart hur många som dog, men till skillnad från tidigare förlisningar – i oktober dog fler än 400 – tycks den italienska marinen nu vara mer intresserad av att rädda nödställda. Som blir fler. Drömmen bleknar inte. 30 000 båtflyktingar har kommit till Italien hittills i år, enligt FN. Nästan lika många som under hela 2013. Och i Libyen väntar ytterligare 300 000-600 000 människor på plats i båtarna, enligt italienska myndigheter.

Allt jag kan se är 100 000 människor som svävar ned genom mörkret, med utsträckta armar, så som drunknade brukar framställas. Det var EU-kommissionären Cecilia Malmström (FP) som berättade för Dagens Nyheter – som haft flera starka reportage om denna rika kontinents svek mot våra grannar och behövande – att den flykting som korsar Medelhavet löper uppemot 17 procents risk att aldrig nå sitt mål.

Den matematiken ger oss 100 000 människoliv, bara i ett enda transitland och bara längs en av Europas många gränser.

Så många människoliv väger tungt, borde väga tyngre än allt annat. För mig blir det helt avgörande när jag röstar på söndag, jag kommer att välja det parti och den kandidat som lovar att göra allt i sin makt för att riva hindren som idag stänger Europa, oavsett om de består av byråkratiska konstruktioner eller soldater som patrullerar rakbladsstängsel.

Reaktionen från EU efter den stora flyktingkatastrofen i höstas äcklade mig. Det hölls tyst minut, det förmedlades ”djup sorg”, eteriska löften gavs om att ”åtgärder måste vidtas för att förebygga att liv förloras”.

Kanske har du läst den sammanställning som UnitedAgainstRacism.org har gjort över dokumenterade dödsfall på grund av Europas stängda gränser. 17 306 människor under åren 1993–2012. De allra flesta anonyma, bara ett NN istället för ett namn. 54 stycken NN drunk-nade i oktober 2012. Minns du? Eller de 54 stycken NN som törstade ihjäl efter två veckor på havet samma månad?

Minnet är lojalt mot den som befinner sig på insidan. Minnet sköljer bort nyheten som kom för två veckor sedan, det blev inte mer än notis: ”Minst 22 migranter drunknade på måndagen utanför den grekiska ön Samos. Bland de omkomna fanns fyra barn. Omkring 65 personer av okänd nationalitet fanns på båtarna som var på väg från Turkiet när de kantrade.” Svenskarnas älskade öar. Nu frontlinjen för en union som inte förstår drömmen, bara sin egen rädsla, både rationell och irrationell.

Sverige tar idag emot flest kvotflyktingar av EU:s alla länder. Sverige med två procent av EU:s befolkning tar emot nästan 40 procent av totala antalet kvotflyktingar (5 210 människor). Då är något väldigt galet. Liksom att de främlingsfientliga får sällskap när de hävdar att välfärden inte kommer att mäkta alla migranter, oavsett om det rör sig om kvotflyktingar från Syrien eller arbetssökande ungdomar från Polen. Det känns som om hela EU – med växande kraft i varje land – inför det här valet ställer sig frågan: Hur mycket invandring tål vi?

Jag kommer att rösta på den som opponerar sig mest vildsint, på den som vägrar plocka den billigast tänkbara poängen. (På fredag har vi en större enkät med samtliga partier. En fråga gäller just migration.)

Vi fascineras av kontrasten mellan extrem rikedom och extrem fattigdom. Vi reagerar, i alla fall de flesta, med att önska utjämning. Vem föredrar orättvisa? Därför vill vi se Katniss störta Panem, och för dig som inte kan Hungerspelen: en allsmäktig huvudstad tömmer kringliggande distrikt på råvaror samtidigt som befolkningen saknar rätt att röra sig geografiskt. Och ännu tydligare är en annan film, Elysium, där världens mest förmögna själva migrerat – genom vakuum istället för vågor – till en paradisisk rymdstation, medan massorna finns kvar på jordytan för att tillverka allt som förbrukas uppe bland stjärnorna.

Det är fiktion och handlar inte om dig och mig. Men det gör EU. Minns du upprördheten när USA uppförde sin barriär mot Mexiko? EU gör likadant. Bara det att så många fler mister livet som en konsekvens.

Häromåret – om jag fortsätter med en film till – kom Terraferma (fast mark), där regissören Emanuele Crialese lyckas skildra båflyktingarnas helvete och européernas obryddhet bortom det politiska, in i det mellanmänskliga.

Jag önskar att den hade visats i parlamentet, att den på lördag kväll skulle visas på bästa sändningstid av kontinentens alla public service-bolag.

– Filmen handlar inte om migration, utan om allas rätt till frihet, sa Crialese när jag intervjuade honom, och han fortsatte:

– Människan har alltid haft driften att utforska, att röra på sig. Det är evolution. Det definierar oss. Vi måste få veta vad som finns på andra sidan. Varje människa har den rätten, och inget kan stoppa den som är redo att ta risken. Annat än döden.

Jag vill ha ett parlament som ställer sig frågan vad det kan göra för de miljoner människor som vill ta sig till Europa, snarare än vad det kan göra för att krossa deras dröm.