Det var nästan så att man förväntade sig att se höga hattar och monoklar när regeringen i veckan presenterade sin budget. Denna typ av gammaldags högerpolitik har inte varit så tydlig sen åtminstone Gösta Bohmans dagar.

Högern har redan radikaliserats när det gäller invandring. Nu radikaliseras de även i den ekonomiska politiken. Budgeten är en slags omvänd fördelningspolitik – där de med låga inkomster ska stötta de som har det bäst.

Det tydligaste exemplet är kanske att någon med en månadslön på 125 000 får en skattesänkning på cirka 3000 kronor – medan den som tjänar 25 000 får drygt 150 kronor.

Det kan tyckas ostrategiskt. Hur ska man kunna vinna val hos breda väljargrupper med den här politiken?

Men budgetenmarkerar ett viktigt skifte, en uppgörelse.

Det handlar om spöket från Fredrik Reinfeldt. Han är den mest framgångsrika moderatledaren i modern tid – och Ulf Kristerssons nemesis, sedan deras strid om bli ordförande i MUF för över tre decennier sedan.

Reinfeldt tog sina ”Nya Moderater” till opinionssiffror på 30 procent. Partiet blev större och folkligare. De utmanade S om att bli det stora statsbärande partiet.

Men priset var att man inte kunde vara sig själv. Pärlhalsbanden fick stanna i byrålådan. Skattesänkningar skulle alltid motiveras med att det gynnade låginkomsttagare och man kallade sig arbetarparti.

Nu släpper Moderaterna de sista resterna av det arvet. Med ett SD på 20 procent som stödhjul har Kristersson blivit befriad. Pärlhalsband och Rolexklockor kan plockas fram igen. Man kan bara köra. Släppa taget. Vara sig själva igen.

Ett intresseparti för den minoritet av befolkningen som har det allra bäst.