I den surrealistiska poesin – kanske den mest omstörtande litterära riktningen någonsin – var psykoanalysen en drivande kraft. Läran flöt ofta ihop med marxism och annan radikal samhällsteori. Theodor Adornos eller Herbert Marcuses kritiska samhällsteori genomströmmades av freudianism. På 60- och 70-talen populariserades det i böcker av den idag (orättvist) bortglömde Erich Fromm.  

Nej, jag blev aldrig psykoanalytiker. Kanske var det tur. I vart fall var det länge sedan jag slutade tro på den klassiska psykoanalysen och när den gick in i sin lacanska krångelfas gav jag helt upp. Men än idag lever nog en del av det freudianska arvet kvar, i framför allt psykodynamisk teori. Ändå tror jag att jag lärde mig något av att läsa böcker som ”Drömtydning” eller ”Vi vantrivs i kulturen”, nämligen att det som syns på ytan ibland kan berätta om något som finns längre ner eller i vart fall på ett annat ställe i våra medvetanden. Det osagda kan väga tyngre än det sagda.

Jag lärde mig att det vi allra minst vill tala om med varandra är det vi borde tala med varandra om. Det fick betydelse för min syn på vad poesi och litteratur är: den billigaste formen av terapi som existerar och jag önskar att alla sysslade med det någon gång i livet.

Psykoanalysen var därtill en lära som tycktes rymma ett löfte om att ett annat samhälle är möjligt. Psykvården borde alltså inte bara vara till för att få folk att fungera i det reellt existerande samhället, den borde ställa diagnos på hela samhället!

När jag nyligen skulle hålla föredrag på en konferens för landets familjeterapeuter började jag grubbla. Hur hanterar en familjeterapeut en situation där hen för första gången möter en familj och ska försöka förstå den? En främmande person stiger in genom en dörr och terapeuten ska alltså försöka förstå denna människa. Det är ju en extraordinär situation. Kan en man självklart tala med en kvinna om en kvinnas problem? Kan en kvinna tala med en man om en mans problem? Kan en heterosexuell förstå en homosexuell? Hur mycket måste man empatiskt fatta av klassamhället för att tala med en familj ur arbetarklassen – om man själv vuxit upp i medelklass? Finns det oöverstigliga psykologiska barriärer? Etniska, exempelvis?  

Själv tror jag ju att en människa, med lite ansträngning, kan förstå vilken annan människa som helst. Det är en del av den utopi jag tror på: varje människa kan förstå varje annan människa. Vi kan gå över barriärer. Det kräver möda, arbete, genuin nyfikenhet, ja. Men det är fullt möjligt. Modern hjärnforskning har visat på den enastående förmåga till empati och medkänsla vår art har. Spegelneuronernas fyrverkerier lyser upp våra mellanmänskliga relationer. 

Jag vet inte mycket om terapi – men jag tror att jag förstått en sak: Det är inte alltid metoderna som är i omlopp, eller på modet, som är det viktiga. Det viktiga verkar vara att terapeuten träder i kontakt med klienterna. Jag har sett att det till och med talas om den nödvändiga alliansen mellan klient och terapeut.

Men jag tycker mig se växande samhälleliga hinder för att den där nästan utopiska förståelsen mellan människor ska bli möjlig. För det första rullar en våg av konservatism genom praktiskt taget alla samhällen. Abortförbud röstas igenom i amerikanska delstater, auktoritära strömningar gör sig breda i Östeuropa. I Sverige är plötsligt Kristdemokraterna ett snabbt växande parti. Denna konservatism bygger nya barriärer mellan könen, mellan etniska grupper, mellan stad och land – och tyvärr bidrar ibland vänsterns spegelvända reaktioner till att bygga ytterligare barriärer (sverigedemokrater betraktas ju ibland knappt som människor). 

Det andra som bygger barriärer mellan människor är den tilltagande känslan av att människor måste konkurrera med varandra. 

Statustänkandet har tilltagit. De två forskare, Kate Pickett och Richard Wilkinson, som för några år sedan skrev boken ”Jämlikhetsanden”, kom förra året med boken ”Den inre ojämlikheten”. Den handlar egentligen om hur ett samhälle med växande klyftor låser fast oss vid våra sociala roller. I ett liberalt samhälle där alla formellt har samma chanser så får du skylla dig själv om du är fattig, och är du framgångsrik så är det bara ett tecken på att du förtjänar det. Vi är experter på att snabbt läsa av var en annan människa befinner sig i hackordningen. Och när status betyder alltmer i alltmer ojämlika samhällen byggs nya barriärer mellan oss. 

Och avståndet mellan terapeut och klient, liksom mellan människa och människa, växer. Drömmer längre någon psykologisk lära om både människans och samhällets befrielse? Jag vet inte. Jag önskar det. Ty jag vantrivs i denna barriärernas kultur.