Men man blir äldre. Efter 30 tvingas man som kvinna inse att tiden för barnskaffande är begränsad. Förr eller senare måste man fatta ett definitivt beslut. För varje år som går är det allt mindre roligt att se hur det där beslutet ligger i det moderata regionrådet Iréne Svenonius händer.

Att följa krisen i förlossningsvården är som att stirra in i ett svart hål. Bara det senaste året har över 100 barnmorskor sagt upp sig från Stockholms förlossningsenheter. Till och med chefer har börjat säga upp sig. De kan inte ta ansvar för arbetssituationen längre.

Svenonius låter nästan förvånad. Hon är bekymrad och hummar om nya miljoner och en samordnare som ska lösa allt. Som om krisen vore ny. Stockholms barnmorskor startade barnmorskeupproret redan 2013. Det har alltså larmats i nästan ett årtionde. Men så här har det låtit fram tills alldeles nyligen:

Man ”känner inte igen” situationen som barnmorskorna beskriver. Ella Bohlin (KD), tidigare ansvarigt regionråd, har kallat larm inifrån vården om att barnmorskor inte ens hinner ta en toalettpaus för ”ögonblicksbilder”. Under 2020 gick region Stockholm med 5,8 miljarder i överskott. Trots det kunde man i våras läsa om hur barnmorskorna på kvinnokliniken på Södersjukhuset tvingades ”brainstorma” besparingsförslag. Bland annat kunde paprikan på patientmackorna skrotas.

Mikael Runsiö, vd för Södersjukhuset där alltså samtliga förlossningschefer lämnat sina uppdrag och barnmorskorna tackar för sig, påstår fortfarande att läget är under kontroll. Vården ”fungerar väl” och alla föderskor ska ”känna sig trygga”. Tillåt mig tvivla.

I september fyllde jag 32 år. Då blev jag också lika gammal som min mamma var när hon födde mig. I hela mitt liv har jag betraktat 32 också som min egen deadline. Det är då barnen blir av, om de någonsin blir det. Jag kan inte föreställa mig något värre än att ligga på en brits i Stockholm och inte bara oroa mig för mitt eget och mitt barns liv utan också för barnmorskornas arbetsvillkor, som min förlossning skulle belasta.

Runsiö kan påstå vad han vill. Om barnmorskorna säger att de aldrig får vila – inte ens gå på toaletten – att undersökningar görs i väntrum, att platser egentligen inte finns och att patientsäkerheten faktiskt visst är hotad litar jag på dem. Att ens genomlida en lyckad förlossning när man vet att den sker i en sådan arbetsmiljö, på barnmorskornas hälsas bekostnad, är illa nog.

Det är inte heller helt enkelt att hitta regioner där förlossningsvården fungerar bättre. I Kiruna måste föderskor bila 40 mil bara för att få ett rutinultraljud. Barnmorskorna anmälde förlossningen på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg till Arbetsmiljöverket i augusti. Region Östergötland hade inför sommaren minst antal barnmorskor i förhållande till invånare i fertil ålder i hela landet.

Samtidigt har Sverige länge haft högst antal förlossningsskador per capita i Europa. Genom extra tillsatta resurser och utbildningar av barnmorskor och läkare har skadorna minskat de senaste åren, men Sverige sticker fortfarande ut, särskilt i nordisk kontext. Även om detta har barnmorskorna larmat, och ju mindre de kan ta hand om födande kvinnor desto fler skador lär vi få se. Det är vad talet om patientsäkerhet handlar om. En förlossning är bland det farligaste en genomsnittlig kvinna går igenom i hela sitt liv.

Förra veckan sa barnmorskan Hannah Dahlbäck upp sig från Danderyds sjukhus i Stockholm i direktsändning under TV4 Nyhetsmorgon. ”Hör du oss nu, Iréne Svenonius?” sa hon. Antagligen inte. Men jag hör, och blir jag någonsin gravid tar jag första båten över Östersjön. Att föda barn på Finlandsfärjan lär ändå hålla högre vårdkvalitet än region Stockholm. Jag vägrar föda barn i det här u-landet.