Vid den tiden rådde extrem brist på andningsskydd och munskydd i Sverige. På olika platser satt frivilliga och häftade ihop overheadpapper i plast till hemsnickrade visir som sedan skänktes till bland annat äldreboenden där personalen var i skrikande behov av skydd. Sociala medier översvämmades av kreativa alternativ till riktiga munskydd: Utskurna plastdunkar, blöjor, snusnäsdukar och, som man gjorde på en arbetsplats, knöt en disk­trasa för munnen. 

Overheadplast funkar inte särskilt bra mot stänk och disktrasor har definitivt inte en vätskeavstötande effekt. Men det var kris. På äldreboendet där Kommunal stoppade arbetet, krävdes att arbetstagarna skulle skyddas genom att använda munskydd kombinerat med visir för ansiktet. En omöjlighet, menade arbetsgivaren. Såväl möjligt som nödvändigt, beslutade Arbetsmiljöverket. Munskydd var i och för sig inte personlig skyddsutrustning, men eftersom det inte gick att få tag i riktiga skydd kunde enkla munskydd som en sista barriär under visirtäckt ansikte accepteras under omständigheterna. Beslutet meddelades och överklagades direkt. Det blev rikskänt i media och anställda vid Sveriges ­olika äldre- och omsorgsboenden hurrade. Nu kunde man kräva samma nivå på andra arbetsplatser var planen, vilket var precis det arbetsgivarsidan försökte undvika.

Vad som hände sedan är bland annat känt genom SVT:s Uppdrag granskning som sändes i oktober 2020 och efter det genom en del av Coronakommissionens rapport. Samtal hölls mellan arbetsgivarrepresentanter och myndighetsföreträdare, långt ifrån min nivå. Diskussioner om att samtalen skulle diarieföras ledde ingenstans. Jag minns hur en chef bestämt under den här tiden ­frustrerades över ”otillåten påverkan” och ”kohandel”, när det kom fram att det diskuterats om det gick att ändra det fattade beslutet som då låg i förvaltningsrätten för att bättre passa arbetsgivarsidans önskemål. 

Vi som var närmst ärendet oroades över att vår myndighet, som skulle skydda arbetstagarna, höll på att svika detta livsviktiga syfte. Jag larmade internt, till såväl mellan - som högsta nivå, utan gehör.

Det var med en oerhörd stolthet i bröstet, över det viktiga arbete jag och mina myndighetskollegor utför i kampen för att ingen ska skadas eller dö i arbete, som jag slutligen kom till ett vägskäl. Jag berättade, som icke namngiven källa, för media hur jag upplevde att frågan hanterades i myndigheten. Det blev nyheter. Myndigheten blev hårt kritiserad och JO-anmäldes av bland andra Kommunal.

Snart började det pratas på jobbet. Det spreds rykten om att det var jag som hade ”läckt” till media. Jag kallades illojal. Jag kallades in på möte och beordrades lämna dator och telefon utanför rummet. Det var bra att gå genom chef och pressavdelning innan jag pratade med media fick jag veta, och jag skulle tänka på att inte vara så ”offentlig” – det var bättre att hålla saker internt. Förtroendet var skadat, meddelade chefen mig, som då fortfarande var en anonym källa. Nu väntade ”förtroendesamtal” en gång i veckan så jag kunde bevisa att det gick att lita på mig. Vid nästa tillfälle vägrade jag lämna ifrån mig min telefon – och samtalet ställdes in. 

Tiden som följde fick jag uppleva hur mitt arbete, som aldrig varit föremål för kritik tidigare, plötsligt detaljgranskades och styrdes och hur misstänksamma blickar vändes mot mig från olika håll i organisationen. När sommaren hade gått över i höst blev jag framför flera myndighetskollegor abrupt hemskickad mitt under ett arbetspass, utan att chefen kunde förklara varför. Mitt arbetsliv hade blivit ett helvete. 

När Uppdrag granskning frågade om jag kunde ställa upp i deras granskning av hur striden om munskydden egentligen avgjordes svarade jag ja i ett desperat försök att skydda mig själv. Det skulle bli svårare, förhoppningsvis omöjligt, att bestraffa mig om jag ställde upp, tänkte jag. Meddelarfriheten skulle rädda mig. 

I juni 2020 blev vårdbiträdet Stine Christophersen inkallad på möte med av sina chefer på äldre- och omvårdnadsboendet Attendo Sabbatsbergsbyn, för att tilldelas en skriftlig erinran efter att i en tidning ha kritiserat sin arbetsgivares hantering av smittan och berättat om hur man riskerade de äldres liv. Hon kallades illojal. För ett par veckor sedan, i oktober 2022, dömdes två av cheferna i Attunda tingsrätt för att ha kränkt Stines grundlagsskyddade meddelarfrihet genom att bestraffa henne.

Vad jag gick igenom är det ingen som har avkrävts ansvar för. Härom veckan fick jag veta att det då Uppdrag granskning sändes viskades om att jag bara var med för att få uppmärksamhet. Nu får de väl något att prata om igen.

I kontakt med andra visselblåsare har jag lärt mig att vi gemensamt har såren och smärtan, vanmakten i att arbetslivet aldrig blir sig likt. Men också stoltheten över att ha gjort rätt fast det kändes svårt, och beslutsamheten i att vara beredd att göra det igen om det skulle krävas. 

Att ett par Attendochefer nu dömts är nog avskräckande för chefer och arbetsgivare som kränker eller kränkt någons rätt att larma om missförhållanden. Samtidigt är domen unik: De flesta förövarna kommer fortfarande undan. 

När fler gör sin plikt, kräver sin rätt och riktar ljus mot miss­förhållanden blir det möjligen en lättare, mindre utsatt och mindre ensam resa. Där är vi, tyvärr, fortfarande inte.