Jag tillhör facket "kulturfolk"

Här om veckan fick jag anledning att fundera på vilket skick den lokala kulturen är i. Jag läste därför en del i offentligt material för att sedan gå vidare och kika på vad lokala medier skrivit om kulturen de senaste åren. Helhetsintrycket är att det är stort fokus på företagande och proffs i förhållande till kultur. Det är i sig inte fel, kultur ska synas och höras. Däremot tycker jag att det talar för hur samhället ser på kultur: att det är något som är fint och bra… Speciellt när det kan marknadsföras, paketeras och generera annan avkastning än "allmänt kulturfolk". Tanken om kulturella allmänningar tenderar att få sitta i baksätet när kulturminister Alice Bah Kuhnke och hennes regionala motsvarigheter håller i ratten. Magiska ord som "bransch" och "tillväxt" gör inhopp när någon lobbyorganisation deklarerar "gemensam kultur" som skadligt för just deras särintresse.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

En del bra teman återkommer dock, bland annat i form av fri entré på statliga museum. Visst, det är väl trevligt. Fast det hade varit trevligare om dessa gemensamma resurser faktiskt inte slagit igen dörrarna för folket till att börja med. Det känns därför lite mer som en läpparnas bekännelse än en slagkraftig åtgärd. Facket "kulturfolk" kan även jag sorteras in i. Mina kulturella göromål är snäva till sin natur; jag vill helt ärligt inte ha det på annat sätt. På min insulära holme får jag en del egenartade idéer och som skapare plockar en ju omedvetet och medvetet inspiration från en uppsjö gemensamma källor. Så med tiden såg jag ett annat narrativ än det konventionella om vad som driver kulturen framåt och det är varken ikoner eller instrument. Återberättartraditioner, gehöret, boken, radion, kassettbandet, internet, etcetera, är de verktyg som mångfaldigar kultur och därför är de grundläggande. Men här är etablissemanget ofta historielöst. På samma gång en lovsjunger kulturlivet vill de begränsa medium som förmedlar den. Aktörer som offentligt påtalar kulturpolitik är tyvärr oftast politiker som snackar tillväxt och immaterialrättsliga lobbyorganisationer.

En alternativ policy för fri kultur – fri som i frihet, inte nödvändigtvis gratis – skulle kunna utgöra ett nav för ny lokal och nationell kulturpolitik. Det kan exempelvis innebära att det offentliga söker att placera gemensamma resurser under fria upphovslicenser såsom Creative Commons. Såna initiativ har Sverige varit urusla på och tidigare i år kom högsta domstolen fram till att offentlig konst i allmänningar på nätet utgör ett upphovsrättsbrott (SVT Kultur, 4 april 2016).

Ska kultur vara tillgängligt för alla människor, oavsett bakgrund och förutsättningar behövs däremot sådana allmänningar. Offentliga utrymmen utöver skolor och bibliotek, där redskap för att nyttja, men även för att utöva, kultur ska existera. Murar som förhindrar detta bör rivas, oavsett om det rör avgifter, proffs kontra amatöruppdelningar, stela immaterialrättsliga tolkningar, klubbmedlemskap eller sociala värderingar om vad som är kultur och inte.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Bergslagen!
Om du redan är det loggar du in här .