”Jag är rädd att jag sätter mitt liv på spel för ingenting.” Det var Edward Snowdens största farhåga när han i ett slag förvandlade sig från kontraktsanställd i amerikansk underrättelsetjänst, till en av världens mest eftersökta förrädare alternativt hyllade visselblåsare, beroende på vem du frågar.
Att folk skulle rycka på axlarna åt avslöjandet om USA:s massövervakning av världens internettrafik (bland annat i samarbete med svenska FRA) och tänka, ”vi hade det på känn, men vi bryr oss inte”. På många sätt kom hans farhågor på skam. Scoopet slog ned som en bomb och startade en diskussion om integritet och övervakning. Det ledde till flera konkreta förändringar, ny lagstiftning, mer medvetenhet och kryptering med mera. Men på andra sätt undrar jag om vi verkligen lärde oss någonting.
Mycket av utvecklingen när det kommer till integritet på nätet har sedan dess accelererat i riktning mot ännu mer övervakning. Företag följer våra digitala steg, såväl som våra fysiska genom våra mobilers geografiska positionering. Vi bjuder in till övervakning av våra hem genom digitala assistenter och uppkopplade kylskåp. Vad säkerhetstjänsterna gör idag är fortfarande omöjligt att få insyn i utan visselblåsare, men jag tror att vi bör titta på Snowdens avslöjanden och tänka att de haft ytterligare sex år på sig att utveckla tekniken. Övervakningen lär vara ännu mer sofistikerad. För ingen tror väl på allvar att underrättelsetjänsterna världen över har skalat ner sin verksamhet, i dessa tider av misstro och polarisering.
Jag tänker också på NSA och nakenbilderna. Hur kvinnors privata nakenbilder, uppfiskade ur den stora trål som samlade all digital kommunikation, enligt Snowden blev kontorsvaluta bland analytikerna på NSA. Edward Snowden beskriver också hur kärleksspionage, där analytiker spionerade på sina partners eller kärleksintressen, var vanligt förekommande.
Förstås otillåtet, men ingen straffades för det, eftersom man inte kan straffa någon för missbruk av ett system som staten inte erkänner existensen av. Jag påminner mig samtidigt om hur ett av de absolut vanligaste brotten som begås av svenska poliser är dataintrång. De gör slagningar i misstankeregister på sig själva eller personer i sin närhet. Lockelsen i att missbruka systemet finns alltid.
Sedan den första augusti har svensk polis också större tillgång än tidigare till FRA:s signalspaning, en lagändring som genomfördes utan någon större debatt. Advokatsamfundet och Vänsterpartiet opponerade sig, annars var det ganska tyst. När FRA-lagen debatterades 2008 gick diskussionens vågor betydligt högre.
Jag tror att vi delvis har glömt bort varför rätten till integritet är så viktig. Rätten till ett privatliv finns inskriven i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, artikel 12, EU:s stadga för grundläggande rättigheter, artikel 7, samt i den svenska grundlagen. Det man ofta glömmer är att denna grundläggande rättighet har skrivits in i dessa tunga dokument, just för att försvåra övervakning och polisarbete. Att polis och underrättelsetjänst inte har ett carte blanche är en viktig demokratisk hörnsten. Det ska inte vara lätt för säkerhetstjänsten att spionera på sin egen befolkning. Att det varit så lite diskussion om de senaste utökningarna av FRA-lagen är beklämmande.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
