Läs också: Ledarbloggen: Både relevans och alternativ behövs
Kära Ann Heberlein, och andra ljushåriga likasinnade. Vet ni varför det är så svårt för sådana som mig att jubla över den senaste tidens avståndstagande från sexuella trakasserier? Det är för att av någon anledning innehåller typ varannan artikel mot trakasserier också rasistiska utsagor om kulturer i Nordafrika och Mellanöstern. Som om rasism botar sexism.
Köln är inte längre enbart staden som gett sexuella trakasserier ett ansikte, efter att över 300 anmälningar inkommit om sexuellt våld på nyårsafton. Köln är nu också staden som gett rasismen ett våldsamt ansikte. MC-gäng och fotbollshuliganer åker runt i staden på “människojakt” organiserad via Facebook och misshandlar oskyldiga icke-vita. Två pakistanier fick till exempel uppsöka sjukhus med svåra skador. Kring centralstationen kontrolleras id-kort på icke-vita och papperslösa deporteras till krig och osäkerhet. Är det här priset vi måste betala för kampen mot sexuella trakasserier så vill jag inte vara med.
På badhus i en stad nära Köln har man portat asylsökande män i rädsla för trakasserier. Oskyldiga män från Mellanöstern och Nordafrika har vid flera tillfällen demonstrerat i Köln och bett om ursäkt å sina landsmäns vägnar. När gjorde vita män så sist, demonstrerade mot vita mäns våld mot kvinnor? Men andra regler gäller för icke-vita män.
Kollektiv bestraffning, hot, våld mot flyktingar, ärligt talat, vad har detta med feminism att göra? På vilket sett ska detta hjälpa icke-vita kvinnor som lever i samma värld och därför drabbas av samma rasism?
Men i Heberleins värld, är problemet snarare att man överdriver rasismen:
”’Rasist’ är tveklöst 2000-talets mest missbrukade ord och har kommit att användas för att tysta misshagliga personer och element. Att bli stämplad som rasist i dagens Sverige är värre än att misstänkas för att vara pedofil eller styckmördare. Jag tar den risken.”
Hon skriver vidare om Nordafrika och Mellanöstern:
”Det här är länder där värderingar på ett fundamentalt sätt skiljer sig från våra. Kvinnor tillmäts lägre värde än män – och kvinnor som betraktas som sexuellt utlevande är horor”.
Ack vad lätt det är för dig att skriva något sådant, och ack så svårt för mig att läsa detsamma, Heberlein. Samma kulturer som du ser som så kvinnohatande, uppfostrade mig som feminist. Det var inte Sverige som lärde mig feminism, surprise surprise, det var inte Simone de Beauvoir, det var starka mostrar och min mamma som gjorde mig till feminist innan jag ens kunde läsa och skriva.
Självklart hävdar ingen att sexismen i Iran och Afghanistan är exakt densamma som den i Sverige. Men så ser inte heller rasismen eller kapitalismen lika ut i USA, Sverige eller Kina, men ändå jämför vi och diskuterar dessa strukturer som globala fenomen. Vi säger inte: kapitalism, det är en fråga om värderingar i väst, att de ser ner på folk som inte har pengar. Herregud, låt oss diskutera strukturer och inte minst hur vi kämpar!
Likt en sexist säger Heberlein, det handlar om kulturen. Men feminister som har en fot i båda världsdelar, känner igen kampen och strukturerna.
Jag minns på lågstadiet när pojkarna i den, förutom mig, helvita klassen såg den sexistiska tv-serien Bert, av författarna Anders Jacobsson och Sören Olsson, och lärde sig ”balla balla balla”. Det vill säga: ”tafsa”, på svenska. Så skedde kollektiv tafsning av de populära tjejerna varenda rast och även på lektioner. Det var händer och fingrar överallt och ingen vuxen ingrep. På högstadiet stod killarna i led i korridoren i skolan med många invandrade och när en tjej gick förbi, kastades hon mellan deras händer och tafsades. Vit som icke-vit: de omringade och tafsade. Massorganiserat. Varje festival leder till anmälningar om sexuella trakasserier och våldtäkter. Så annorlunda är inte det som hände i Köln, förutom kvantiteten. Men av den anledningen kan man inte tala om en annan sorts sexism, kan man?
Det finns två problem med Heberlein-feminismen. För det första saknar den en intersektionell förståelse, i hennes värld är alla döttrar och kvinnor vita, och därför kan hon slarva lite med antirasismen, det är ju för ”kvinnorna” hon kämpar. För det andra lider hon av den liberala övertygelsen att sexism inte handlar om makt och strukturer, utan endast om värderingar, idéer och kulturer. Med en sådan övertygelse hamnar man hela tiden i ”vi och dom”. Man missar att sätta in händelser och skeenden i ett sammanhang och analysera hur sexismen ser olika ut i olika länder och tider och hur man anpassar kampen. En sådan analys innebär att det slås en kil mellan kvinnor genom att vissa kvinnors kulturer målas ut som underlägsna. Varför ska man bli feminist om ens kultur är dömd på förhand och om ens vita systrar inte vill kämpa mot rasismen också? Gör ett rasistiskt trakasseri mindre ont än en sexistiskt?
Men nej, du behöver inte vara rädd för att jag ska kalla dig rasist Heberlein. Jag kallar dig osolidarisk och det är inte särskilt mycket bättre.
