Runt om i landet ljuder nu sången om studentens lyckliga dagar och den ljusnande framtid de längtar efter. I skolorna är det sommarvisan som sätter fart på sommarlovet. I år har jag min egna första student. En tänker att det ska vara glatt och trevligt. Det är ändå en milstolpe i livet. De är kanske nu en känner att vuxenlivet börjar på riktigt. Mitt i detta glädjerus dyker det upp ett litet troll i skyddsväst och blir provocerad av ungdomar som firar hur jäkla bra de är genom att vifta med flaggor från olika länder. I trollens värld är det lika med att vara otacksam. Det är bara den svenska fanan som ska få synas denna dag.

Varje år är det samma sak. Det här rasistsmolket i bägaren som en del inte kan låta bli. Jag växte upp med en tacksamhetsskuld. Jag har oändligt med minnen från min barndom där min mamma manade till att vi inte skulle synas för mycket, höras för mycket, vara för mycket. Hon ville inte att “folk” skulle tycka illa om sådana som oss. Mamma har varit tacksam hela sitt liv för att Sverige tog emot henne och mig och de möjligheter som vi barn har fått här. Hon lever också ett tryggt pensionärsliv jämfört med sina syskon i Chile.

Jag kan inte tänka mig ett bättre kvitto på integration än aktiva samhällsmedborgare, men när jag var politiskt aktiv så påmindes jag ständigt om att jag bara kunde hålla inne med min samhällskritik eller flytta till Chile. Det är som med de glada studenterna som viftar med de kurdiska eller palestinska flaggorna. Om ni viftar med dem kan ni väl flytta dit!?

När mitt barn började på en ny förskola när han var fyra år hade personalen satt upp en bild med en svensk och chilensk flagga vid hans hylla i hallen. Han tittade på bilden och sedan tittade han på mig: Varför har de satt upp din flagga på min plats? Jag förstod att personalen gjort det i all välmening, men jag kunde också se det problematiska i att lägga en identitet på honom som han inte själv valt.

Nu ska samma barn snart ta studenten. När hans studentmössa kom så visade han stolt upp den. På mössans insida var de chilenska färgerna. Och jag kan medge att det gjorde mig glad. Inte för att jag är nån Chilepatriot. Det handlar inte om att han tycker Chile är bäst eller att han vill bo där. Det är ett sätt att visa på sina rötter och det band han känner till det. Något som växt när han lärt känna sina släktingar och landet jag föddes i. Jag tycker det är vackert att se på den mångfald vi har och det är väl det som sticker i ögonen på de små trollen.

Jag slutade vara tacksam för länge sedan. Att hålla mig vid det är ett sätt att säga att jag aldrig har en självklar plats i det här samhället. Men också, låt oss vara ärliga, vad ska vi vara tacksamma över egentligen? Det räcker inte att ha det materiellt bra i en relation om det känslomässiga är knas. Samma sak här. Och den känslomässiga biten har försämrats rejält de senaste åren. Troll i skyddsväst som vill att vi ska vifta med svenska fanan har gjort det till sitt livsverk att hata på oss. Detta har backats upp politisk genom att få oss att känna oss som värsta snyltgästerna.

Dagligen matas vi med att sådana som oss är kriminella och lata. Tillgången till välfärden ska begränsas. Våra områden berövas på skolor. Våra barn ska omhändertas om de inte lär sig svenska ordentligt. I mitt jobb har jag nu börjat se det allt vanligare att personer som är uppväxta och bott större delen av sina liv här, men inte är svenska medborgare, ska utvisas om de begår brott där straffet är minst sex månaders fängelse. Vi vet sedan tidigare att icke-vita lagförs oftare och straffas hårdare, nu blir det än hårdare och det går inte längre att hävda att vi är lika inför lagen.

Det går inte att följa en enda politisk debatt utan att det handlar om invandring, att sådana som oss utgör problemet.

Till mitt barn och alla andra som nu tar steget ut i vuxenlivet på riktigt. Det är ni som kan ge oss hoppet tillbaka om en ljusnande framtid. Spräck det här mörkret av enfald och färga den med allsköns färger.