Det är något av en följetong i Dagens ETC, nyheter om och granskningar av hur hela vårdapparaten och den medicinska forskningen är svårt manstillvänd. Det betyder att män, historiskt och fortsatt, är normen och sedan görs det i bästa fall justeringar för kvinnor, mer eller mindre lyckades sådana. 

Ponera att det skulle finnas spiral för män. 

Vad är oddsen för att jag då skulle förväntas hoppa upp i en gynstol, sära brett och med några peppande ord som stöd uthärda extrem smärta? 

Obefintliga, givetvis. 

Jag skulle sövas ned. 

Det är i alla fall min teori, baserad på att kvinnors upplevelser av obehag – speciellt när vi rör oss under bältet – ignorerats under millennier. Det kan handla om allt från förlossningsskador till endometrios.

Men nu har det börjat hända saker i USA, vad gäller just spiral och smärta. Det här rapporterar (LÄNK) vår reporter Stina Berglund om. Amerikanska kvinnor kräver att deras upplevelse inte ska viftas bort, alltså hur ont proceduren gör. Plötsligt sker förändring. Folkhälsomyndigheten ändrar sina riktlinjer, alla kvinnor ska få samtal om smärtlindring – och därmed möjlighet till bedövning som standard.

Sverige, då?

Stina Berglund hittar snabbt vittnesmål: ”Spydde i chock”, ”Smärtor som var utom denna värld”, ”Fick sjukanmäla mig”. Det gäller inte alla, men många. Och för Dagens ETC berättar Cazzandra Hellström, 25, om att hon var förberedd på smärta när hon skulle byta p-stav mot spiral, hon hade läst vad andra skrivit i sociala medier. Men hon tvingades ändå genomlida en skräckstund.

– Jag kände att jag var livrädd. Min sambo fick följa med som stöd och barnmorskan sa till mig att ta två alvedon och en ipren inför besöket. Det skulle räcka. Men när jag la mig i stolen och hon började kände jag att det kommer inte att gå, säger hon.

Barnmorskan sa att det syntes att hon hade jätteont och erbjöd henne en remiss till sjukhuset inne i stan. Någon vecka senare kom hon dit och fick träffa en gynläkare som sa att hon skulle få bedövning.

– Jag sa att jag vill ha allt, säger Cazzandra.

Hon fick bedövningssprej och lokalbedövades med spruta vid livmodertappen innan spiralen sattes in. Läkaren nöp henne med en tång för att kolla att bedövningen tagit, och då kände hon ingenting.

– Men när hon skulle in med spiralen tuppade jag av och grät för att det gjorde så jävla ont, och så spydde jag. Det gick ganska fort men för mig kändes det som evigheter, säger hon.

Cazzandra Hellström önskar att hon hade blivit sövd. Om det blir fler gånger kommer hon att kräva det. Och ja, hon har rätt till den extra åtgärden. Men hur många vet det? 20-25 procent av svenska kvinnor har spiral som preventivmedel. Hur många har erfarenhet av svår smärta? Hur många undviker spiral för att de fått höra av vänner att det kan göra så förtvivlat ont? Hur många kliver ut ur behandlingsrummet och känner att de kroppsligt varit med om något väldigt obehagligt, onödigt obehagligt?

Man blir inte helt övertygad om vårdens förmåga till självkritik.

Man blir inte helt övertygad om vårdens förmåga till självkritik när en överläkare ger följande svar till Stina Berglund:

”Jag tror att om kvinnor tycker att det var överjävligt att sätta in spiral så hade vi haft en låg användning. I USA har man ju problem, spiralanvändningen är mycket lägre.”

Denna överläkare, och hennes kollegor, bör vara mer ödmjuka inför att fyra-sju procent upplever svår smärta, och lyssna mer på sådana som Cazzandra och Joesfine, 34, där den senare säger:

”Jag fick bara höra att det inte var konstigt att det gjorde ont så jag ifrågasatte inte.”

Detta när vården missade att hennes spiral börjat vandra i kroppen. Till sist, efter operation, hittades den i magsäcken.

Hade det här kunnat hända mig som man?

Att frågan ens känns relevant att ställa säger något om den förtroendekris som över lång, lång tid byggs upp kring hanteringen av kvinnors hälsa.