Istället vill jag skriva ett kärleksbrev. Teoretikern Alexandra Kollontay förstår kärlek och solidaritet i förbindelse till varandra. I artikeln Bered plats åt den bevingade Eros diskuterar hon kärlekens politiska potential. ”En social struktur som är byggd på solidaritet och samarbete kräver emellertid att det finns en högt utvecklad ’kärlekspotential’ i samhället, det vill säga att människorna är i stånd att känna äkta medkänsla.”

Men älskade, visst är det svårt att vara medmänniska, när vår regering vill att att du ska vara gränsvakt? 2016, när det inte bara är polisen och militären som skall utvisa flyktingar utan även du, älskade, du som är pilot,undersköterska, tågvärd, eller kanske bara en nervös sjuttonåring på väg till Köpenhamn för att uppleva din första fylla. Regeringen vill att du skall se hudfärg och fattigdom, registrera den och rapportera den, som att det var ett brott att fly från krig. Och nyliberalismen har gjort oss till fantastiska tjallare, mot sjuka, arbetslösa, och plankare. Och fastän du någonstans vet att det nästa dag kan vara dig som det hetsas mot har du lärt dig att ”om man är oskyldig så har man ingenting att oroa sig för”. Men älskade, du är inte en angivare, du är en människa. Och du blir illamående när du ser repressionen och där vid det illamåendet, vid det nejet, kan en episk kärlekshistoria eller en politisk allians ta vid. 

Det är inte enkelt att bilda en allians. Ojämlikheten har olika ansikten. En attack mot någon är inte nödvändigtvis en attack mot alla. Det är inte enkelt. Jag kommer aldrig glömma scenen i Ken Loachs film Land och frihet, där anarkister och kommunister under spanska inbördeskriget står och skjuter på varandra istället för att skjuta på fascisterna. Men jag vet att solidaritet är möjligt. 

Jag skriver kärleksbrev till ”den vita” vänstern när delar av vänsterrörelsen fortfarande förstår rasismen som en ideologisk ögonskugga, som kan suddas ut med lite klasskamp. Jag vet att solidaritet inte nödvändigtvis behöver handla om enighet, utan snarare om vem man riktar sig till för att tala om oenigheten med. Och om det är något brev som jag, och andra antirasister kommer att längta efter 2016, så är det från den ”vita” vänstern.

Kanske är vi inte den sociala rörelsen ni önskade. Men vi är den sociala rörelsen som finns. Och trots våra oenigheter, hatar fascisterna oss allihopa. Och om vi inte börjar rikta oss till varandra, mycket snart, så kommer vi alla snart att leva i ett samhälle, där det enda man kan vara är gränspolis, eller utanför.