Den här texten är inte till dig. Jag har inget intresse av att du, traditionella ETC-läsare, ska ta del av det jag har att berätta.

Den är texten är till Dig, ungdomen. Som bor i ”fel” område. Har ”fel” hudfärg. Lever i en familj som har ”fel” inkomst och föräldrar med ”fel” arbete och utbildning.

Du som drömmer om en viss framtid men planerar för en annan. För att Du sedan Du var ett barn lärt Dig att drömmar bara är för dem som har förutsättningar.

I veckan satt jag på en toalett och örfilade mig själv. ”Kom igen Nabila, sluta vara så jävla feg. Du har lika mycket rätt till det här som alla andra. Du har gjort det som förväntats av dig. Du har jobbat dubbelt, ibland trippelt så hårt. Det visste du att du skulle behöva göra för att komma hit. Och nu är du här så nu skärper du dig, höjer ditt huvud och säger ’det här är min plats också’. Du är inte bara här för din egen skull.”

Nästan 15 år tidigare satt jag på en annan toalett på andra sidan landet och tänkte exakt samma sak. Då var det vid intagningen till social omsorgsprogrammet på Högskolan i Väst.

Nu var det på Södertörns högskola inför min första dag som lärare på socionomprogrammet.

Vi kom till Sverige 1984. Landade i Sundsvall där vi, som andra, hoppades få ett tryggt liv. Eftersom inbördeskriget i Libanon fortfarande pågick brukade vi skicka kassettband till vår familj där nere där vi berättade om det nya livet i Sverige. Det var billigare än telefonsamtal och det bröts inte varannan minut. Min mamma brukade prata om tvättstugorna. Om elen som aldrig släcktes ner. Om grönskan.

Min pappa hade jobbat som skräddare i Libanon. Ingenting stort, men det var ett yrke. Han fortsatte med det. Ett tag sydde han kläder åt en cirkus i Jönköping och fick pendla. Men han hade i alla fall ett jobb.

Min mamma har praktiserat till och från under hela tiden vi varit här. Mest har hon pendlat mellan praktikplatser runt om i hela stan. Det gör hon fortfarande. Jag minns när jag var sjuk från skolan när jag gick i mellanstadiet. Jag fick hänga med henne på AMU. Hon visste inte vad det stod för. Långt senare fattade jag att det var Arbetsmarknadsutbildning. Hon och andra kvinnor från vårt bostadsområde som var födda i andra länder satt i en sal. Där satt vi och kollade på en film som visade hur man städar en toalett på bästa sätt.

Jag satt och tänkte att i framtiden kanske jag också sitter i det här rummet och kollar på den filmen. Det var långt ifrån en dröm, men det var en plan.

Vi fick lära oss att folk kommer alltid att trampa på oss för att vi är de vi är. Men att utbildning är ett litet skydd. En liten sköld mot fördomar. En liten käftsmäll mot de som sa ”Det blir väl inget av dig”.

Men skolan var ingenting jag älskade. Jag fick gå fyra år för att klara av gymnasiet. När jag kom in på social omsorgsprogrammet var det genom ”särskilt urval”, alltså intervju, eftersom mina betyg inte nådde upp till kraven.

Även där fick jag gå ett år längre än alla andra. Och jag hatade mer eller mindre varje minut av det. Men jag såg hela min skolgång som en hämnd. Mot samhället som utmålade oss som offer, dumma, oengagerade och som ville ha dessa platser för sig själva.

Och jag ska inte ljuga. Det är ansträngande att drivas av hämnd i så många år.

Jag blev den första i min närmsta släkt i Sverige som tog högskoleexamen. Där och då lovade jag mig själv att jag skulle se till så att ungdomar från mitt område och min bakgrund skulle få känna att de har lika mycket rätt till utbudet i Sverige som alla andra.

Det var därför jag tog jobbet som lärare, även fast jag är livrädd. För att det inte är min arena.

Tidigare skämdes jag för min bakgrund. För mina föräldrars brist på utbildning. På mitt hems brist på böcker. I dag ser jag det som att jag är en del av någonting större.

Att ändra förutsättningarna är att ändra strukturerna. Nu när jag har en fot inne lovar jag att jag ska göra mitt bästa för att göra det lättare för Dig och alla andra som känner att er närvaro borde vara lika självklar som alla andras.

Jag är fortfarande livrädd, och det är säkert Du med. Men vi gör det tillsammans. Det är vår plats också.