Stämningen i sången är märklig – optimistisk är fel ord, men kanske sorglös, och jag tror att den är det för att den rymmer så många och så mycket.   

Men ”I contain multitudes” – hur ska det översättas? Jag såg att en översättningsmaskin på nätet rakt av översätter det med ”Jag innehåller mängder”. Det är ju så platt det kan bli.

Raden är hämtad från Walt Whitmans modernistiska epos på fri vers, ”Leaves of grass”, som i en första, ganska kort version gavs ut 1855, bekostad av poeten själv. Men han skrev vidare på den i årtionden och den berömda ”dödsbäddsversionen” kom 1892, två månader efter hans död. Det är i avsnittet ”Sången om mig själv” som Whitman skriver: ”I am large. I contain multitudes.” Och det bör rimligen översättas: ”Jag är stor. Jag rymmer alla människor.”

För det är just vad som möter läsaren av detta jätteverk: En enorm kärlek till alla människor. Läsaren översköljs av snickare, murare, svarta, vita, indianer, journalister, soldater, sjömän. Det tar aldrig slut.

Feminister har visserligen sedan länge och med rätta påpekat att han hyllar kvinnorna mest för deras arbete i hemmet eller deras barnalstrande. Det är sant, men texterna skrevs för ett och ett halvt sekel sedan och i jämförelse med samtida poeter som knappt såg kvinnor var han naturligtvis ändå djupt progressiv.

Whitmans värld speglar den amerikanska smältdegeln vid en tid när somliga ännu kunde hoppas att det ur denna immigranternas kontinent skulle kunna uppstiga en ny slags människa – solidarisk, öppen, framtidsinriktad, förnuftig, jämlik, utan fördomar. Whitman var den förste riktigt amerikanske poeten. Han kastade av sig det europeiska litterära arvet och skrev något helt nytt. Han var homosexuell och säkerligen rätt chockerande på sin tid.

I mycket unga år läste jag Whitman och ingen poet betydde omedelbart så mycket för mig. I en diktsamling skrev jag min lilla skygga miniatyrhyllning till denne gigant, ett kortpoem med titeln ”Liten sång om mig själv”:

Jag är mig själv – något

whitmanskt

I det höga gräset.

Walt Whitman är lättläst, han är enkel, han försöker omfatta allt existerande och han är så fördomsfri och jämlik som man kan begära av en man född på 1819 i en vanlig arbetarfamilj:

Vemsomhelst som ser ner på en annan ser ner på mig

Och vad som än sägs eller görs återvänder slutligen till mig  

Men långt innan jag möte Whitman mötte jag Bob Dylan. Hans första plattor hördes från mina äldre bröders källarrum när de spelade dem på en bärbar grammofon, jag minns den som grå i färgen, och för min del är han den störste nu levande poeten, i vart fall av dem jag känner till.

Den amerikanska sångtradition Dylan ingår i har oerhört djupa och breda folkliga rötter. När jag ibland hållit något föredrag om Dylan och först spelat ”A hard rain’s a gonna fall” och direkt efter den gamla folksången ”Lord Randall”, en medeltida ballad som överlevde bland europeiska immigranter i Appalacherna, brukar folk rycka till när de hör anropet:

Oh, where have you been, Lord Randall my son

Oh, where have you been my handsome young one

Det är fantastiskt att tänka på att det finns tonfall i Dylans apokalyptiska text som är nästan tusenåriga. Gospel, blues, country, irländsk folkmusik, väckelsesånger – allt kolliderade en gång under slaveriets och immigranternas kaotiska 1800-tal och Dylan är bara en av de kringsvävande eldgnistorna från den kollisionen som stiger mot natthimlen under sen efterkrigstid och radikalt 60-tal. I den traditionen finns exempelvis Joe Hill.

Dylans nya sång är egentligen ett stort ekorum för alla slags kollektiva erfarenheter, burna av enskilda människor, som genljuder genom honom. Att han i en och samma versrad kan säga att han är precis som Anne Frank och Indiana Jones – det är whitmanskt. Och inte bara det: Det innebär det litterära besegrandet av alla identitetspolitiska inskränktheter. Dylan döptes vid sin födelse till Shabtai Zisel ben Avraham men blev till slut Bob Dylan, en produkt av samma populärkultur som skapade Indiana Jones.

Att han mummelsjunger att han samtidigt är Anne Frank och Indiana Jones och liksom säger det sådär bara i förbigående: Det lyfter mig lite ur pandemin. Och är det i slutändan något bevänt med oss så är vi alla stora och rymmer alla människor.

Greider väljer Dylan – de tio bästa låtarna