Eller min älsklingstant Lilian, född i S:t Petersburg år 1900. Hon gick i den snobbiga flickskolan Smolnyjinstitutet, som rekvirerades och blev Lenins högkvarter under ryska revolutionen. Lilian hade sett Nijinskij dansa på Bolsjojteatern, dansören som anses vara bland de främsta någonsin. ”Och vet du, det blev skandal!” berättade Lilian. ”Furstinnan Olga – en av tsarens döttrar – frågade förvånat vad Nijinskij hade mellan benen. Nijinskij vägrade använda suspensoar och den unga furstinnan kände inte till männens anatomi”, enligt Lilian, som femtio år senare fortfarande var mycket road av minnet. När vi talade om tiden före revolutionen sa Lilian med avsmak: ”Rasputin! En dag åkte vi på samma spårvagn. Och kan du tänka dig, han luktade!” Rasputin som i historien är den avrättade tsarfamiljens onda genius, en skrämmande Faustfigur, som mer liknar en ond saga eller en myt. När någon berättar för dig att hon åkte med samma spårvagn som Rasputin får han plötsligt mänskliga dimensioner.

Mitt omättliga intresse för historia har varje dag berikat mitt liv. Jag tänkte alltid att historien skulle få mig att förstå mänskligheten. Tillslut. I själva verket är det tvärtom. Ju mer jag läser, desto gåtfullare blir dessa upprättgående kött- och vattenstaplar, inpackade i hud med ett uppflammande medvetande; vi som kallas människor. Och det förunderliga i att om inte vi fanns skulle inget annat väsen ha kommit ihåg, diskuterat, undersökt och upptecknat världens gång. Om vi är ensamma i ”vårt” väldiga universum är varenda människa på jorden ett oslagbart mirakel. Men hur behandlar vi varann?

När man fördjupar sig i historien måste man praktiskt taget varje dag skriva om och redigera sin världsbild och inse att motsägelsefulla berättelser kan leva sida vid sida och ändå äga mer än korn av sanning. Det som förundrat mig mest är alla dessa historiker och filosofer som genom seklerna talat om för oss att ”såhär förhåller det sig!” Fastställt. Det går inte. Det är ganska kul att fnissa åt deras totala felslut, felslut som en tid varit vägledande för hela generationer. Vi går ständigt in i återvändsgränder ledda av patriarker och numera matriarker. Men tillslut brukar vi ta oss ut ur villfarelserna. Jag skulle till exempel önska att filosoferna Arthur Schopenhauer och Friedrich Nietzsche kom tillbaka till framtiden, till oss, och betraktade världen som den blev. Båda var fenomenala frihetsförkunnare och självtänkare.

Med min gamla, ytliga kunskap om dem fattade jag inte varför så många kvinnor samlades runt dem. För båda sa sig förakta kvinnor. Nu har jag läst ”allt” av Schopenhauer, Nietzsche, Kirkegaard, Thomas Mann – för att begripa mig på det tyska kulturarvet som kanske hotar oss eller kommer att berika oss. Både Schopenhauer och Nietzsche kommer med ett fantastiskt frihetsbudskap – bli dig själv, låt bli att vara den förstenade människa som religionen och konventionen gjort dig till. Samtidigt var de idioter. För att passa in i tidsandan offrade de kvinnorna och skrev oslagbara dumheter om ”kvinnor”. Det är därför jag vill att de ska komma tillbaka – för att få se den största, oblodiga revolutionen i världshistorien: kvinnornas egen väg till frigörelse. Men jag fattar varför kvinnor trots allt hyllade dem. Också kvinnor såg dem beskriva en väg ut. Även om den inte var avsedd för dem använde vi den föreslagna vägen mot frigörelse bättre än framtidens grabbar. 

Och vad kommer framtida historia att kalla vår tid, om det alls kommer att finnas en framtid? Min tanke är att de kommer att kalla nutiden ”the big sleep” – den stora sömnen: då när människorna föredrog att leva i dvala, framför att ta itu med klimathotet. Men eftersom jag anser att människor är så mycket bättre än sitt rykte tror jag att vändningen kommer.

Såklart började jag med tiden att ta reda på allt om Napoleon, som ville ena Europa med vapen, inte med nedskärningar. Han hade en ganska underbar mamma: Letizia. Tillfrågad 1810, i den tidens kändisintervju, om vilket av sina fem (överlevande) barn hon älskade mest svarade hon: ”Mitt älsklingsbarn är alltid det som befinner sig i mest beråd och trubbel.” Det är det bästa svar jag någonsin hört på denna känsliga fråga. Sådant kan man trots allt lära av historien.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.