Jag ska minnas den där sex mil långa färden genom vinterlandskapet från Dala-flodas byar ända till Falu lasarett. Inte en människa syntes till. Knappt en enda bil. Jag var av och till nervös för att jag skulle fått det förbannade RS-viruset igen. Chauffören höll mig vaken genom att prata om politik – han visade sig vara en verklig vänsterradikal, fackligt aktiv. Jag deltog i samtalet mellan hostningarna så gott det gick.

När jag blev inrullad på ett rum, visade det sig efter provtagning att det vara var den vanliga influensan. Jag fick andas in någon gas för att vidga luftrören. Åtta på morgonen fick jag åka hem igen, med en ny sjukresa. Hemma somnade jag som en stock.

Varför berättar jag det här? Därför att det egentligen är en fantastisk liten julsaga om den institutionella godhet som sjukvården består av. Att mitt i natten få sin oro botad och bli transporterad fram och tillbaka 12-13 mil är historiskt sett fullständigt unikt. Det är från efterkrigstiden och framåt som det varit så i ett antal välfärdsstater.  

Jag var alldeles för borta där på sjukhuset för att fråga om det var många patienter över julen. En sköterska sa i alla fall att hon hade haft RS-viruset för någon vecka sedan. Att det råder underbemanning inom vården vet i princip alla om numera.

Men det finns många sorters solidaritet, många slag av godhet. Att ge pengar till en tiggare är verkligen en god handling. Den handlingen löser inga problem på lång sikt men en 20-kronorssedel i tiggarens mugg gör hens liv i alla fall kortsiktigt bättre. De som nu vill förbjuda tiggeri vill förbjuda något grundläggande mänskligt – att känna empati med en utsatt.

Den solidaritet som är viktgast förblir ändå av det anonyma slaget: att betala sin skatt. Och helst då i ett skattesystem som är progressivt, där den som tjänar mycket betalar mer än den som tjänar litet.

Den offentliga sektorn är verkligen ett slags institutionaliserad godhet. Att bota och rädda liv utan hänsyn till vad du tjänar. Det är därför som det är så oerhört stötande att den sittande regeringen vill att sjukvårdspersonal ska tjalla på de papperslösa som söker vård. Det strider mot varje rättskänsla. Nyligen gick över 4 000 vårdanställda och studenter ut i ett upprop där de vände sig mot Tidöavtalets olika förslag om att exempelvis ange patienter utan uppehållstillstånd.

Om förslagen i Tidöavtalet skulle genomföras så brister mycket av den institutionaliserade solidaritet som alltid kännetecknat vården. Det vore ett steg ut i barbariet. När man möter en läkare eller en sjuksköterska ska det naturligtvis vara så att man betraktar en person som enbart har till uppgift att bota och räddas liv, ingenting annat. Och det får heller aldrig bli så att du som patient är till för att skapa vinster åt ett privat vårdbolag, ty också det underminerar till tron till en solidarisk vård. Det är bra både för patienterna och för personalen.

Ja, jag kände en enorm trygghet så fort jag denna julnatt lades på en brits i ett rum. Jag visste att skulle det krisa så gör personalen allt vad den kan för att göra mig frisk igen. Att det existerar en sådan institution i ett samhälle går det inte att överskatta värdet av.

Väl hemma igen somnade jag av och till medan radion stod på. Jag hörde röster från Ukraina. De frös därborta. Men många i Ukraina har nog en stark känsla av att de inte står ensamma inför den ryska aggressionen: En solidaritet finns.

Och jag somnade som i en underlig julsaga.