Jag har sett muren som omger Gaza. Som en grå orm slingrar den sig runt vad som säkert är vackra palestinska kuststäder. Ibland är det stängsel, ibland betongblock. Sådana murar ringlar sig runt både Gaza och städer på Västbanken.

Trots flera försök är detta allt jag sett. En kuliss. Före kriget var det svårt för både journalister och politiker att åka dit och vi fick nej. Nu är det omöjligt.

Ännu svårare är det för Gazaborna att ta sig ut. Av människorättsorganisationer beskrivs Gaza som världens största utomhusfängelse.

Sedan den sjunde oktober har vi nåtts av många fruktansvärda bilder. Först på hur civila israeler dödades och togs som gisslan. Och sedan döda palestinska barn bland rasmassor. Så många att de aldrig verkar ta slut.

Men det är inte det som bränt sig fast på min näthinna. Utan själva muren. När jag håller på att somna, glider muren plötsligt fram ur minnet och jag blir klarvaken.

Som att om man väl sett att det finns en mur – sett andra vara instängda – kan hjärnan inte helt skaka av sig det. Jag antar att det kallas skuld.

Vi kan inte i detalj veta som pågår i Gaza just nu. Det verkar vara meningen. Utländska journalister släpps inte in. Och många av de journalister som fanns på plats har dödats. 122 stycken närmare bestämt.

Men vi ser hur flera länder släpper matpaket över Gaza med flyg – trots att lastbilar fullastade med förnödenheter står redo vid gränsen. Oxfam menar i en ny rapport att Israel systematiskt blockerar ett fullskaligt humanitärt stöd till Gaza.

Bland annat står Oxfams last av syre, inkubatorer och vattenutrustning kvar på fel sida gränsen.

Mitt i allt står en mur. Jag kan inte sluta tänka på den.