Den första kulturtidskrift jag prenumererade på var Lyrikvännen och det måste ha varit runt 1977 jag tog prenumerationen. Den landade i brevlådan i villaområdet i Vingåker och letade sig snart ner i källaren där jag hade mitt rum bredvid pannrummet. När jag tänker på Lyrikvännen tänker jag på det stora elementet i mitt rum som var så svårt att reglera; det måste ha varit tänkt som något slags torkrum. Spindlarna kom krypande genom källarfönstret när jag öppnade det. Lyrikvännen hade tunna, litet sladdriga sidor. När den damp ner var det som om modernismen avlade ett oväntat besök i den lilla orten. Apollinaire hälsade på mig, liksom Tranströmer och tusen andra okända poeter som trycktes i tidskriften.
Jag publicerade mina första dikter där. En handlade om en kålfjäril, som tuffade genom en sommardag. När jag fick beskedet att mina dikter skulle tryckas hjulade jag ut i ensamheten i mitt lilla Vingåker och kom på något sätt aldrig tillbaka. För evigt var jag en annan.
Tidskrifter, tryckta på papper, förändrade och fördjupade nittonhundratalet. Varje litterär eller politisk rörelse med självaktning hade en tidskrift, från New Left Review till Les Tempes Modernes. Jag glömmer aldrig när jag och Rudolf Meidner satt på ett arkiv i Berlin och bläddrade i gamla exemplar av die Weltbühne, en ledande teatertidskrift som mer och mer blev en antifascistisk tidskrift, slutligen förbjuden av nazisterna. Den gamle mannen sögs helt upp av de gulnade numren.
Tidskrifter är något annat än nät och dagspress. De kristalliserar tiden genom att färdas litet på snedden genom den. Tidskriftsnummer kommer alltid ut litet för sent eller litet för tidigt på grund av de långa pressläggningstiderna och de ofta långa artiklarna skaver därför alltid litet mot tidsanda, trender och moden. De blir fel, och därför rätt: produktiva misstag! Och det är heller inte bara tidskrifterna i sig själva som är viktiga, utan de små redaktionerna omkring dem. Kanske kastar sig bara tusen eller femhundra läsare över ett nytt nummer av Signum, 10-tal eller någon annan av det hundratal kulturtidskrifter som numera finns i Sverige. Men varje tidskrift har en liten redaktion. De utgör ofta ett slags gerillagrupper i kulturen. De tvinnas samman av sina projekt, de börjar bråka, de alstrar nya idéer. Redaktionsmedlemmarna går omkring på gatorna som vanliga människor men tittar man efter noga ser man att de ofta lyses upp av en mission.
Hela nittiotalet och en bit in på 00-talet var jag med och drev den lilla radikalt reformistiska tidskriften TLM. Inte ett öre i betalt, men vi var tvungna att ordna stora fester för att dra in pengar och när jag rörde mig genom landet prånglade jag ut exemplar i bokhandlarna och till själsfränder. Kulturstödet var litet, men det bidrog till att generera en oerhörd massa ideellt arbete. En av de ivrigaste läsarna var, minns jag, en ung SSU:are som heter Daniel Suhonen. Många år senare ledde han några tidskrifter som det slog gnistor om: Tvärdrag och Tiden.
Jag har inget emot digitaliseringen av läsandet. Men jag är övertygad om att artiklar och essäer på papper borde ha en avgörande roll även i framtiden: Vår inre GPS, på väg att kartläggas av de senaste nobelpristagarna i medicin, orienterar sig bättre, minns mer när vi fysiskt rör vid tankar och idéer.
Att stödet till kulturtidskrifterna nu, enligt gällande Alliansbudget, ska skäras ner dramatiskt är ingenting mindre än en skandal. Men det är kännetecknande för den nuvarande borgerligheten. Inte ett spår av traditionell kulturkonservatism finns längre kvar på den kanten efter tjugo år i det nyliberala, timbroitiska syrabadet.
I dessa spalter har jag flera gånger pekat på borgerlighetens kris och konstaterat att den består i ett slags doktrinär enfald: Allt som finns är marknadsliberalism. Allt utöver det betraktas som störningar i den marknad som naturligt ska reglera sig själv. Att borgerligheten saknar allt intresse för självreflexion och självrannsakan – trots ett historiskt valnederlag och ett rasistiskt parti som vuxit framförallt på dess bekostnad – är smått ofattbart.
Och att borgerliga medier och debattörer är så genuint ointresserade av att diskutera det är kanske ännu värre. Borgerligheten cyklar omkring på en ideologisk enhjuling, marknadsliberalismens enhjuling.
Nej, jag tror inte att kulturkonservatismen är räddningen för våra samhällen. För mig är kultur framför allt konflikter, tvedräkt, utmaningar och sådant skyr de kulturkonservativa ofta. Men funnes det mer av kulturkonservatism i borgerligheten skulle ett annat, intressantare politiskt klimat bli möjligt. Jag hoppas att den debatt som nu brutit ut kring kulturtidskriftsstödet blir en vändpunkt. Så mycket pengar handlar det inte om. Men det handlar på djupet om vilken syn vi har på samhället, kulturen, politiken.
Kålfjärilen har en vingbredd på bara runt femtio–sextio millimeter. Den kan ödelägga trädgårdar. Men utan den skulle världen fungera sämre. Doktrinära marknadsliberaler ser dem inte. Alla vi andra gör det.
