På sätt och vis är det en klassisk marxistisk insikt. Marx skrev för länge sedan att vårt samhälle rymmer alla nödvändiga förutsättningar för att lösa de problem mänskligheten står inför och även om det på hans tid inte var klimatproblemen som stod för dörren, så är tanken giltig än idag: Vi har de teknologiska möjligheterna att omgestalta vårt kollektiva liv på denna planet i harmoni med biosfärens villkor.
 
Vi vet vad som kan och bör göras. Vi har de sociala och ekonomiska möjligheterna att driva fram ett långt mer jämlikt samhälle som kan göra slut på den konsumistiska kedjereaktion av statustänkande som alltid, alltid startar hos de översta skikten och längst ner på samhällsstegen kan yttra sig i de uteslutnas raseri mot konsumtionssamhällets symboler, såsom bilar.
 
När Marx drömde om socialismen – som han ibland kallade de fria människornas association – var det inte en dröm om att ett hämndlystet proletariat en dag skulle segra genom att slå ihjäl alla kapitalister: Befrielsen var allas befrielse. Även kapitalisterna skulle befrias från den exploatering de sysslar med och som vanställer deras mänsklighet, deras och vårt gemensamma artväsen. När de mest förtrycka befrias – vare sig det rör sig om människor eller andra biologiska varelser som exploateras - då befrias alla i samhället.
 
Vänstern har en dröm. Sedan länge genomlever vi en era då den drömmen betraktas som naiv och direkt farlig. Det antiutopiska anses vara det realistiska. 

Ta en sådan fråga som den om reklamen. I stort sett varenda tänkande människa inser att reklam är ett sätt att använda pengar för att ljuga och försköna och den som har mest resurser till reklam ljuger bäst. Reklam och marknadsföring har ytterst bara en funktion: att hålla konstlade behov vid liv för vinsters skull. 
Men vi har stängts in i ett samhälle där alla, även låt oss säga en vänstertidning, oupphörligt tvingas syssla med reklam och marknadsföring. I ett alltmer konkurrensinriktat samhälle går vi alla omkring som reklampelare för oss själva, trots att ingen i långa loppet vinner på det.
 
Så kan en naiv analys se ut. Som jag tror är helt sann. Det där visar styrkan i att ha en dröm om ett annat samhälle. Man vågar tänka som ett barn, ja, som den Greta Thunberg som säger det rakt ut: Vår framtid såldes ut till ett litet antal människor för att de skulle kunna tjäna en enorm massa pengar.
 
Vi är också mer avancerade än det partisystem vi stängts inne i. När jag idag håller tal på ett 1 maj-möte i Gagnef kommun så är det Socialdemokraterna som arrangerar det. Jag kommer naturligtvis att ägna mitt tal åt att läsa lusen av en S-ledning som inte tar striden om det som definierar partiets själ: Löntagarnas trygghet. Och jag vet att de närvarande S-gräsrötterna är mer avancerade än sin partiledning och drömmer större och starkare än vad den gör.
Och jag kommer lika starkt att döma ut den borgerlighet som idag inte förmår hysa någon vision som går utöver marknaden eller nationen.
 
Men det där är egentligen inte det värsta. Det värsta i det som den sittande S-ledda regeringen nu gör är inte att den valt att samarbeta med ett par mittenpartier, till priset av att tvingas föra nyliberal politik. Det allra värsta är att den bidrar till en cynisk hållning till politiken. Den dödar drömmar. Vi ser just nu hur partipolitiken stänger in oss i ett samhälle som vi vet skulle kunna vara annorlunda.  
 
Jag är vänsterbiologist. Jag menar att evolutionsbiologerna visat att var och en av oss bär på en medfödd förmåga till empati, samarbete och solidaritet. Det formuleras i den demokratiska socialismens egen bergspredikan: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Den empatiska förmågan kan förvisso kortslutas när vi känner oss starkt hotade. Men det är ingen slump att det är samma område i hjärnan som reagerar på fysisk misshandel som på social uteslutning. 
Tyvärr kan människans enorma förmåga till samarbete också visa sig i allt från gigantiska krigsföretag, en industriellt samordnad skövling av ekosystem, eller i den galna marknadsföringsekonomi jag nyss nämnde.  
 
Men vi är mer avancerade än de samhällen vi stängts in i. I ordinärt borgerligt tänkande står officiellt alltid individen i centrum, men det är en chimär: Samhällsordningens mål om evig tillväxt och verktyget för det, evig konkurrens, överordnas individen. Vänsterns och arbetarrörelsens insikt har alltid varit en annan: Vi är mer avancerade än de samhällen vi stängs inne i.
 
Ja, vi är mer avancerade än de samhällen vi stängts in i. Det är det verkliga budskapet på varje 1 maj. Det finns lite sorg i det, ja. Men ännu mer hopp.