I lördags vaknade jag i sol och vinter i Dalarna, i byn Hagen. Jag och min fru gick ut och traskade längs älven när vi på avstånd hörde ett egendomligt tutande som närmade sig och så såg vi plötsligt två svanar sträcka förbi i rymden. Vi såg på varandra: Det där var högtidligt. De bevärdigade oss inte en blick. Något annat var viktigare för dem än ett par människor vid kanten av en snötäckt åker. Sedan gick vi vidare längs den blåa älven som sakta flöt fram under den lika blåa himlen.

Jag tror att det var då den förra valrörelsen och hela den rätt dystra hösten äntligen rensades ut ur huvudet. Veckorna kring SD:s slutliga vägval kring statsbudgeten kändes till slut ungefär som att bli instängd i en spelhall där det överallt rasslar från banditer och allt är taktik, allt är grinigt, allt är statsvetarvisdom. När Löfven till slut trädde fram och meddelade att han tänker utlysa nyval den 29 december var det befriande. Men även efter det fortsatte det politiska spelet. En vecka efter Löfvens besked har exempelvis Annie Lööf klivit fram som den verkliga symbolen för icke–dialog i svensk politik.

När politik bara blir taktik och spel krymper synfältet. Våra medvetanden privatiseras. Vem ska regera med vem? Jag tillhör själv det svenska kommentariatet, eller frasproletariatet som det kallats, och älskar politisk debatt. Men är det verkligen politisk debatt vi har? Den mediala rapporteringen rymmer knappt ett enda stråk av idépolitik – eller ens av sociologi – när partiledningar konsekvent blir viktigare än väljare. En tyfon kan dra över en utsatt nation på södra halvklotet utan att ordet klimat uttalas i denna politiska debatt. Den som alltför närsynt följer rapporteringen om det politiska spelet fråntas till slut alla sina horisonter och låser in sig i de spelteoretiska labyrinterna – eller blir likgiltig.

Därför har jag bestämt mig för att det är min demokratiska plikt att känna glädje över det val som väntar. Jag har bestämt mig för att i viss mening odla min naivitet, eftersom jag är övertygad om att naivitet är det enda som i längden ger politiken färdriktning; cynismen hanterar bara och befäster det bestående. Visserligen behöver jag en del hjälp av suveränt överflygande svanar, eller av de talgoxar som alltid landar i syrenbuskarna utanför mitt fönster för att picka på talgbollarna som hänger i grenarna.

Hjärnan längtar efter fönstren vid alla åsiktskorridorers slut.

Framför allt behöver våra hjärnor nu rensas från den sverigedemokratiska agendan. Den sitter ju där, vare sig vi vill det eller inte. Antirasismen förblir bland det viktigaste vänstern och arbetarrörelsen kan syssla med, det råder ingen tvekan om det. Men om valet i mars inte i huvudsak ska bli en ”folkromröstning om massinvandringen” – som SD och många skadeglada borgerliga ledarskribenter verkar hoppas – är det nödvändigt att aktivera andra dimensioner i politiken. Det räcker med bara en gnutta marxism och historiematerialism i kroppen för att inse att ett rasistiskt parti inte enbart – även om det också är nödvändigt – kan bekämpas med moraliska anklagelser.

I den förra valrörelsen stod mot varandra en allians och en socialdemokrati som i grunden delade samma ekonomiska doktrin: Antikeynesiansk budgetdisciplin, med budgettak och överskottsmål. Jodå, Socialdemokraternas valmanifest innehöll fler reformer och mer fördelningspolitik. Men skillnaden gentemot alliansbudgeten var trots det ganska liten. Varken S eller alliansen erbjöd väljarna något som liknade reformer. De enda som gjorde det var Sverigedemokraterna – genom att strypa invandringen och trolla fram enorma summor ur den rena antihumanismen.

Att S och M ligger så pass nära varandra har i dagarna fått den gamle folkpartiledaren Bengt Westerberg att föreslå en koalition mellan de två stora partierna. Syftet är att isolera SD och göra en majoritetsregering möjlig. Men att S och M ligger så pass nära varandra är inte lösningen på problemet – utan snarare själva problemet i svensk politik. Mobiliserande konflikter opereras bort med nationalekonomisk skalpell.

Men konflikter om framför allt fördelningspolitik och konjunkturpolitik måste bli viktigare samtalsämnen än den eviga frågan om immigration. Magnus Linton formulerade det bra i den antologi med antirasistiska nyckeltexter som utkom i höstas: ”En politisk konfliktaxel som borde gå längs ekonomi-rättvisa-fördelning har successivt flyttats mot en som går längs kultur-invandring-värderingar.”

I den kommande valrörelsen tror jag också att det de rödgröna partierna på allvar måste angripa EU och EU–länderna för att de tar emot för få flyktingar. Det är en rätt oslagbar kombination att proklamera stolthet över en generös svensk flyktingpolitik – och samtidigt angripa denna koloss på lerfötter. Hård kritik mot välbeställda borgerliga kommuner som knappt tagit emot en enda flykting bör också vara ett tema i valrörelsen.

Och nu ska jag gå ut och köpa en talgboll och hänga den i syrenen utanför fönstret.