Alltså ett riktigt krigsbejakande Z, den symbol som Kremls psykologiska patrull kommit på ska gjuta både blind patriotism och kärlek till president Putin i varje ryskt hjärta. Vad det betyder? Vem bryr sig. Väst (Zapad), seger (Za pobedu), Zelenskyj, nazister. Kanske så enkelt som en militär kod för truppens ordinarie stationering. Det spelar ingen roll. Det blir i alla fall ett visuellt kraftfull zorromärke att klippa in där det passar, inte minst i ”spontana” massmöten där horder av kralliga män i identiskt svarta Z-tröjor gormar om den ädla kampen mot fascismen medan kvinnor svingar nytillverkade flaggor som om det inte fanns någon morgondag.
Det är ganska exakt som om Leni Riefenstahl regisserat ”Starship troopers”.
Diktaturer är parodiska.
Tyvärr är de ju även likgiltiga inför människoliv.
Eller direkt mordiska.
Allt det ser vi hända med Ryssland.
(Andra har analyserat fenomenet med Z. Dagens ETC gör det också idag.)
Men när så mycket desinformation flimrar förbi, kan det stämma?
Hospicebarn som tvingas genomföra en propagandashow.
Det är grovt. Det är ett övergrepp.
Men ja, i dessa tider är det klokt att vara misstänksam.
Häromdagen spred annars sansade individer att en ukrainsk gumma gjort processen kort med en rysk drönare genom att svinga en burk med inlagd gurka från sin balkong.
Man vill inte vara den personen.
Så jag har grävt vidare i den här påstådda händelsen.
Till att börja med hänvisas du till ryska Kommersant. Det är en stor tidning. Den drivs inte av Kreml men skulle heller aldrig opponera sig mot Kreml. Och visst, de har faktiskt rapporterat om att sjukhusets styrelseordförande Vladimir Vavilov kallade ut patienter, anhöriga och personal på innergården. Inte bara för att ställa upp sig som ett Z. Utan även för att vifta med flaggor för Luhansk och Donetsk. Det var också han som säkrade att allt fotograferades och att tv-journalister bjöds dit. För säkerhets skull bloggade han också om detta på sjukhusets egen webb.
Vladimir Vavilov har verkat för att svårt cancersjuka barn ska få bättre vård, även i slutskedet av sina korta liv, sedan han själv förlorade sin femåriga dotter. Men just nu verkar han inte vara uppfylld av barn- eller patientperspektiv. Mest av sig själv. Han berättar för Kommersant att han helst skulle strida i Luhansk och Donetsk, men att ”Moskva” sagt till honom att han är för gammal.
Barnen som Vladimir Vavilov ansvarar för, i ett slags joint venture med Tatarstans hälsoministerium, är enormt beroende av hans välvilja. Det finns ett 30-tal bäddar. Får du tillgång till en av dem är du åtminstone garanterad en så smärt- och ångestfri död som palliativ vård kan ge dig. Nekas du, eller skickas hem, kan det få fruktansvärda konsekvenser.
Det är inte mina gissningar.
Det är vad en förälder berättar för mig, via tolk.
Alltså en förälder till ett av barnen som ligger där just nu.
”Vi blev tillsagda att gå ut på innergården, att det var viktigt för herr Vavilov. Där ute sa han att vi skulle visa att vi tror på Putin och på våra pojkar i Ukraina.”
Frågor om grad av frivillighet, om att bli utnyttjad för propaganda, faller tomt bredvid det som tynger alla som visas innanför de pastelliga väggarna.
”Barnen fick glass efteråt ”, säger föräldern, som inte förstått att deras forcerade flashmob blivit en stor nyhet långt utanför Ryssland.
Det här har verkligen hänt.
Lita inte på Kreml.
Lita inte på Kommersant.
Lita inte på en provinsiell streber.
Lita på föräldern som tvingades medverka med sitt dödssjuka barn.
Ryssland färdas genom kompakt mörker just nu.
Inte alla ryssar, långtifrån. Men tillräckligt många för att kunna upprätthålla en maktapparat som saknar basal empati, men som är desto mer korrupt, rakt in i själva kärnan.
Lokala aktivister profilerar Vladimir Vavilov så att jag ska förstå vem han är. Det tar inte ens en minut. Rik som ett troll, alltid nya bilar, snåriga företagsintressen. Ingen vet egentligen hur han blivit så rik. Han har goda kontakter som sitter på högre trappsteg. Han tycks obehindrat glida mellan politik och diffust entreprenörskap. Tjänare och ögontjänare. Våldskapital.
”Han kallar sig filantrop men är gangster”, säger en som hjälper mig faktagranska den här osannolika soppan.
En oligark i miniatyr, det inre lagret i en kriminellt girig matrjosjkadocka.
Mycket vill alltid ha mer.
Nu har han utfört sina konster för den eller de som bestämmer.
Ibland måste du gå över lik.
Ibland bara över barn som snart ska dö.
