Jag hade svårt att somna in. Ett dovt ljud hördes över Sverige i natten. En taktfast ”dunk, dunk, dunk”. Det var alla progressiva socialdemokrater som dunkade huvudet hårt i väggen. Om ni får syn på S-debattören Daniel Suhonen, håll utkik efter en rodnad i pannan.
I många år har aktörer som tankesmedjan Katalys och S-föreningen Reformisterna arbetat för att ändra socialdemokratins inställning till det finanspolitiska ramverket. Att det ska gå att låna till investeringar.
Alla förstår att det är helt nödvändigt. Man behöver bara sätta sig på första bästa tåg för att se att det här landet behöver långsiktiga satsningar på järnväg, elnät och bostäder. Sådant behöver man låna till – och i längden betalar sig investeringen.
Men Sverige har duktigt betalat av på statsskulden istället. Den som är satt i skuld är inte fri, sa Göran Persson. Mantrat gäller fortfarande – för de offentliga finanserna.
Men Sverige har inte minskat skuldsättningen, bara omfördelat den. För medan de offentliga skulderna har minskat, har den privata skuldsättningen exploderat. Svenskarna är nu det näst mest skuldsatta folket i Europa.
Det är en ändring i synsätt. Skulderna ska bäras av den ensamma, sårbara medborgaren. Inte av det det gemensamma. Som en Zebra som ger sig ut ensam på savannen, istället för att söka trygghet i gruppen.
Samtidigt förfaller folkhemmet. Folk tackar nej till jobb för att de inte hittar bostad, resenärer fryser på perrongerna för att tågen är sena och företagen lämnar Sverige på grund av eftersatta elnät.
Klimatomställningen får inte den kraft den behöver. En brist på framtidstro som till och med verkar ha satt avtryck på barnafödandet – det har inte fötts så få barn sedan år 1750.
Socialdemokraterna skulle behöva byta fot, nyktra till. Ingen ny radikal inriktning – bara gå tillbaka till att bli folkhemsbyggare istället för förvaltare. Sluta vara Socialmoderater. Läsa Wigforss istället för nyliberala ekonomer.
Det kändes som att det fanns hopp om den saken. LO, Svenskt Näringsliv och tunga ekonomer som Lars Calmfors var med på tåget. Opinionsbildningen hade gett resultat, tagit frågan till politikens mittfåra. Till och med KD verkade vilja ändra kurs. Och det Finanspolitiska rådet.
Nu väntade alla på att S äntligen skulle göra slag i saken. Strida i den parlamentariska kommittén för ett annat synsätt. Men som Dagens ETC kunnat rapportera avvisas nu kraven på att tillåta underskott för att finansiera stora investeringar.
Istället har Tidöpartierna, Socialdemokraterna och Centerpartiet enats om en uppgörelse som innebär krav på balans i de offentliga finanserna. Att underskott i en lågkonjunktur ska vägas upp med överskott under högkonjunktur.
Uppgörelsen ska gälla från 2027. Tidigare överenskommelser har gällt i 8 år. Det betyder att åtstramningspolitiken lär fortsätta lagom till att min nu nyfödda dotter går på mellanstadiet.
Det är obegripligt.
Frågan är om progressiva socialdemokrater orkar ladda om. Det två partier som enligt uppgifter kommer reservera sig, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, får ett guldläge att sno väljare och partiaktiva som vill ha verkstad på riktigt. Hur länge ska ens Reformisterna kunna tro på att det går att reformera socialdemokratin?
Men på det hela taget innebär detta även en enorm kris för hela oppositionen. Ett eventuellt rödgrönt projekt får redan på förhand både händer och fötter ihopbundna.
Det blir ingen Green New Deal. Ingen storsatsning på järnvägen eller bostadsbyggande.
Det är nästan så att man undrar om det är meningen.
