BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Radetzkys recept var enkelt. Genom att sänka lönenivåerna för en del yrkesgrupper och i vissa branscher skulle fler få jobb samtidigt som fler skulle bli så hungriga att de ”lyfte sig själva i håret” och skaffade sig jobb, eller skaffade sig jobb som betydde tillräckligt mycket för marknaden för att generera en högre lön.
Radetzky pratade om en lönenivå på 5 000 kronor för de som arbetade inom industrin, i restaurangbranschen, livsmedelsindustrin, butiker, kontor och andra yrken som inte förutsatte några särskilda färdigheter eller utbildning.

Visst skulle det, tveklöst, bli väldigt svårt att leva – överleva – på den extremt låga lönen. Och det kunde bli aktuellt för de som tvingades arbeta på den lönenivån att bo tillsammans, många i ett och samma hem, för att ha råd. Och då räckte det ändå inte med att ”bara” sänka lönerna för att komma tillrätta med arbetslösheten, enligt Radetzky. Man behövde också slopa anställningstryggheten för arbetstagare och ta bort strejkrätten i det fall strejkandet kunde göra samhällsskada (vilket lite är hela poängen med strejk, för att arbetsgivarna slutligen ska lyssna).

På de fackliga kurserna skrattas det ofta roat och nervöst samtidigt när det där batteriet av åtgärder tas upp. Alla som sitter på de kurserna är sådana som skulle drabbas direkt av dem.

Tur då att ingen lyssnade på den där tokstollen ändå. Eller?

Jo, några lyssnade faktiskt. Att folk ska bli tillräckligt hungriga för att resa sig, att det behövs lägre löner och rejält uppluckrad anställningstrygghet och strejkrätt går igen år efter år. Nu är det 2016 och Anna Kinberg Batra vill inte att människor ska bli bekväma på bidrag eller ligga hemma och lata sig med cancer, utan istället tvingas arbeta till låg lön och kassa villkor. Med sig har hon, traditionsenligt, övriga partier på högerkanten inkluderat Sverigedemokraterna. Jan Björklund vill inte ha strejkrätt. Annie Lööf förespråkar vid varje givet tillfälle sänkta löner. Och hennes föregångare Maud Olofsson var också under sin tid som partiledare för Centerpartiet något av en expert på att prata om hungriga arbetare.

Nu sitter Olofsson som ordförande för restaurangbranschens största arbetsgivarorganisation Visita. Detta trots att Nuon-affärerna som hon ansvarade för som politiker är en av historiens största ekonomiska skandaler. 53 miljarder kronor. Borta.

Jag är egentligen inget stort fan av att räkna om olika summor till arbetarlöner, men i vissa fall är det ändå intressant och talande att göra så. Hade Olofssons Nuon-pengar lagts på löner istället hade de motsvarat över två miljoner arbetare med en månadslön på 25 000 kronor.

Och för ”bara” en halv miljon kronor kan man få 22 heltidsarbetande arbetare i restaurangbranschen.

Och det leder oss in på Carola Lemne. Vd:n för Svenskt Näringsliv, som har setts oroa sig påtagligt på sistone, för arbetslösheten, framför allt bland nyanlända. Hon, näringslivstoppen och den koncentrerade makten personifierad, med en lön på närmare en halv miljon kronor i månaden – ja precis, i månaden – är orolig för att det ska bildas en ny underklass i Sverige. De som kommer hit från andra länder kommer inte att kunna få några jobb om inte alla trösklar som finns sänks. Lemnes svar på detta är bland annat att man ska införa en ny anställningsform med halverad arbetskraftskostnad, heltidsarbete för 75 procent av en lön, slopad arbetsgivaravgift, utan krav på kollektivavtal, samtidig utbildning eller medverkan av Arbetsförmedlingen. Enkla jobb. Billiga jobb.

Så kan vi fortsätta leva i ett samhälle som lider brist på bostäder, byggarbetare, kockar, personal i välfärdsyrkena, lärare, sjukhusplatser och det ena och det andra och låtsas som att det inte går att koppla det till att det finns folk som faktiskt behöver arbete. I högerns och Carola Lemnes värld kommer marknadens behov alltid att komma före samhällets. För dem finns inget annat att göra med de som kommer till Sverige eller med alla arbetslösa som redan finns här än att förutsätta att ingen kan något, ingen vill något och att ingen är värd en normal lön och sedan låta allt utgå från det.

Men det enklaste jobbet av alla, det verkar ju av allt att döma finnas i högerns partitoppar och på Svenskt Näringslivs kontor.

Jag kan ta ditt enkla jobb, Carola Lemne. Till och med för 75 procent av lönen.