Min brorson D är stora bruna ögon med långa ögonfransar, mörkt tjockt hår som lockar sig vid topparna och en stor glad mun med framväxande tänder. Han är orädd och glad och tycks övertygad om att världen är just så god och glad som den har varit hittills under hans första levnadsår. Han gör sådant som ettåringar över hela världen gör. Gömmer sitt ansikte bakom ett skynke tills pappa ropar dacki (tittut på persiska), gungas (alldeles för högt enligt hans mamma) av en avgudande faster och tjuter av förtjusning när han lutar huvudet bakåt i gungan och han är sina far- och morföräldrars ögonsten och absoluta medelpunkt. 

Hans iranska mamma och palestinska pappa bor i en välmående medelklassig Stockholmsförort och lägenheten högst upp i bostadsrättsföreningen är platsen från vilken han kommer att upptäcka världen. Det kan tyckas som om D:s liv kommer att vara just så tryggt som hans föräldrar och mor- och farföräldrar och deras föräldrar har kämpat för under flera decennier. 

Under det år som har gått har D i växande utsträckning kommit att bli min referenspunkt för vad mina politiska ståndpunkter och ideal ska få för konsekvenser. Under mina resor, i mitt skrivande eller i min aktivism och mina personliga ställningstaganden har D blivit den reella fond mot vilken teorin ställs. 

Som socialist och antirasistisk aktivist har det helt plötsligt blivit D:s uppväxt i ett Sverige med ökade klassklyftor som har drivit mig att fortsätta bekämpa klassamhället. Som barn till flyktingar från olika delar av världen är det D:s rätt till både rötter och jordmån som får mig att prata om vikten av öppna gränser och en värld fri från ockupation och förtryck. 

Som biologisk pojke i en patriarkal värld är det hans förmåga att tänka bortom sin egen könsroll som får mig att fortsätta min feministiska kamp. 

Och när jag möter världens fula sida, när jag fylls av sorg och smärta, så är det min telefon, fylld av bilder och filmer på D som tröstar mig och han är bara ett enda helande Skypesamtal bort.  

Det är svindlande att tänka att jag kommer att få vara en del av hans liv, genom växtvärk, hjärtesorg och studentyra. Jag lovade mig själv när han föddes att jag skulle vara en mer närvarande faster än jag har varit syster, dotter och svägerska. Men jag kunde aldrig ana då att han skulle förena mina två sidor, där kampen har kunnat grundas i en enda persons välmående och möjligheter att bli en så lycklig och trygg människa som möjligt och där kärlek har flödat tillbaka. Nu ser jag fram emot att få fortsätta kämpa för en värld som jag vill att min brorson ska få upptäcka. 

Denna helg invigs Nordiskt forum. Det är en konferens om feminism, klasskamp och jämställdhet. I en värld där en majoritet av jordens befolkning inte är besuttna vita heteromän utan består av ett myller av människor, frihetskamper, röster och kulturer. 

Hade D varit något år äldre så hade jag tagit honom till Malmö museers utställning om 100 år av kvinnokamp. Sedan hade vi promenerat förbi fångtornet på Malmöhus slott där Anton Nilson har suttit som fånge efter Amaltheadådet och bort till Nordiskt forum på Malmömässan. Vi hade passerat alla verklighetsfrånvända kulturkoftor, letat upp varenda arg, brun och queer röst och därefter hade vi tagit en guidad tur runt Malmö på arabiska. Det bästa man kan ge ett ettårigt barn och barnbarn till människor som har kämpat och slagits för rättvisa, är nämligen löftet om att fortsätta kampen i samma anda.