Mamma och dotter har shoppat kläder. Mamma är nedslagen, dotter är nöjd. Hon – kanske 16 år – har hittat en ny klänning och en ny topp för en fest. Mamma har betalat men börjar redan ångra sig, innan kassarna ens har hunnit transporteras hem. Hon pläderar envist för sin sak. Klänningen är kort, toppen är tunn. ”Du kommer att frysa”, säger mamma till dotter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det finns säkert många anledningar att dotter svarar med suck och tonårigt himlande ögon. En kan vara att Stockholm vid tillfället är den varmaste huvudstaden i Europa. Ingen kommer att frysa. En annan kan vara att dotter vet att mamma inte säger sanningen. Men den finns där likafullt. En förälders oro som alls inte handlar om kalla ben, utan om trygghet, hur hennes barn kommer att betraktas.
Kort klänning på fest. Mamma tänker att den drar uppmärksamhet till sig, till dotter, att den i värsta fall kan trigga fel person, att den kan tolkas som inbjudande signal av någon som letar efter ursäkter. Allt detta genomskådas av dotter. Som till sist tvingar fram: ”Jag vill bara inte att du ska råka ut för något.”
Det är sorgligt.
Dels att den vuxna kvinnan ser som sin roll att minimera risken att pojkar och män ska uppfatta hennes dotter som sexuellt tillgänglig, som villebråd. Dels att den helt unga kvinnan tvingas hantera den strategin – framför allt den risken.
Det är så väldigt sorgligt.
En mamma lär sin dotter att hon måste skydda sig själv mot våldtäkt.
Har hon fel?
Jag tänker på rättegångar – för många – där kvinnan av åtalade mannens försvarsadvokat definieras som särskilt benägen att hamna i en situation som hon efteråt inte kan ta ansvar för. Hur mycket drack du? Vad hade du på dig?
I fjol belyste Elisabeth Massi Fritz denna juridiskt accepterade hederskultur genom att under en förhandling kräva att den åtalade skulle beskriva sina kalsonger. Domstolens ordförande frågade vad det hade för relevans. ”Lika stor betydelse som min klients stringtrosor.”
Jag tänker på 19-åriga Emma som nu i våras skulle åka på studentkryssning med sina vänner. Efter att ha läst om övergrepp som begåtts ombord, enades de om en gemensam klädkod: byxor, inte klänning. Svårare att slita av. Mindre risk.
”Det ska inte vara så. Man måste ju kunna gå klädd hur man vill men man tar ju hellre det säkra före det osäkra”, sa hon till Aftonbladet.
Jag tänker på överfallen i Östersund. Polisen som manade till ”försiktighet”, till att ”framför allt kvinnor ska tänka på hur man rör sig på vissa platser”. En repris från Örebro (2010) och Örnsköldsvik (2012). Städer som outsourcat ansvaret till potentiella offer.
Varför inte till potentiella förövare?
Har aldrig hänt. Aldrig!
Som om perspektivet skulle strida mot någon okänd naturlag.
Jag tänker på Indien som, efter uppmärksammade fall av groteska våldtäkter, har lanserat en nationell upplysningskampanj som ska förändra attityderna hos polis, domstolar och vanliga män. Nej, det stämmer inte. Indien gör precis som Sverige, vänder sig till kvinnor istället för män. Och till mobilföretagen.
Nu ska de förse alla nya modeller med knapp som larmar polis samt anhöriga och vänner. Om några år blir det även obligatoriskt med GPS. Det finns de som applåderar satsningen. Säkerhetsbranschen omsätter 40 miljarder kronor varje år. Entreprenörer lanserar appar med vars hjälp kvinnor eskorteras hem. Samtidigt kan många miljoner indiska kvinnor bara drömma om att ha råd att köpa smartphone. Eller om att deras pappor eller män ska låta dem använda den.
Jag tänker på alla dessa koncept som senaste 10-15 åren haft för avsikt att förhindra våldtäkt, men som inte orkat förskjuta den sista försvarslinjen ens en millimeter från kvinnans kropp. Bältet – ”våldtäktsspännet” – som förövaren inte kan öppna när han är upptagen med sitt eget. Hullingförsedda kondomen som kvinnan sätter på plats som en tampong. Med mera.
Falsk trygghet för kvinnor.
Utebliven förändring av män.
Jag tänker på Andrev Waldens kolumn (Aftonbladet 7/5), om ett globalt problem som aldrig kan lösas av den som söker sina orsaker i kulturella eller religiösa föreställningar:
”Våldtäkter förebyggs helt enkelt bäst med feminism, den radikala idén att kvinnor också är människor. Fullvärdiga människor. Det är därför den som vill prata om våldtäktskultur men inte prata om feminism saknar trovärdighet.”
Jag tänker på sommaren som är här. Festerna. Festivalerna. Föräldrafritt. 17 anmälda våldtäkter varje dag. Förövarnas gemensamma nämnare.
Jag tänker på kläderna hon hade köpt, som hon tyckte var fina. Hoppas hon behöll dem. Hoppas hon inte tvekar för ett ögonblick att bära sin kortaste klänning och sin tunnaste topp. Hoppas att hennes mamma förstår varför hon måste kunna göra det.
Annars blir hon aldrig fri.
Hon som i mamma, hon som i dotter.
Det är aldrig deras ansvar – inte denna sommar, ingen sommar.
