Fyra gånger.
Där har vi ett mått på hur dödlig ojämlikheten är.
Ändå tycker Tove Lifvendahl att jämlikheten har fått alldeles för stort utrymme i regeringens och Folkhälsomyndighetens strategi för att bekämpa viruset. Nu senast i den ändlösa debatten om munskydd.
Folkhälsomyndighetens Karin Tegmark Wisell svarar på en av alla frågor om varför inte munskydd har rekommenderats för alla, med att myndigheten måste ta hänsyn till jämlikheten. Om munskydden blir en del av den svenska strategin så måste de vara tillgängliga för alla. Inte bara en köpstark grupp.
Med tanke på att de engångsmunskydd som anses vara effektiva och som säljs på apotek kostar tio kronor styck och helst ska slängas direkt efter en användning så är det en helt rimlig avvägning. Om de ska göras tillgängliga för alla, helst gratis, så kommer det att kosta staten pengar. Är det i så fall rätt satsade pengar i nuläget? Eller ska de satsas på annat som har större effekt på smittspridningen och som skyddar de bättre som löper störst risk att bli allvarligt sjuka och dö? De med lägst inkomster.
Jag har full förståelse för att Folkhälsomyndigheten tvekar.
Men det har inte Tove Lifvendahl:
”Bejaka snarare än att problematisera att resursstarka kan göra mer, skydda sig bättre och därmed göra god nytta för att hejda virusets framfart.”
Och:
”I denna sak finns ingen åtskillnad mellan egenintresset och solidariteten”, fortsätter hon.
Hon tar också till det som har varit borgerlighetens favoritförklaring till ojämlikheten i dödstalen. ”Som vi har kunnat se tycks förmågan att ta ansvar och begripa konsekvenser av handlingar var mycket ojämnt spridd i befolkningen”. Hon pratar om ”de grupper som inte följer majoritetens kända mönster”.
Förutom att vara fördomsfull och föraktfull är Tove Lifvendahl här också okunnig. Rapporten från Region Stockholm visar att inkomst och arbetsvillkor är det som förklarar skillnaderna. Inte förmågan att förstå att det här är allvarligt.
”Tillsammans pekar våra fynd om olika socioekonomiska faktorer på att stockholmarna förstått och velat anpassa sig och sin exponering, men på grund av smittspridningen i området och dålig ekonomi inte alltid kunnat”, säger Anton Lager, enhetschef på Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, som har tagit fram rapporten.
”Det är svårare för den med lägre marginaler att avstå arbete, bunkra mat, handla på udda tider, handla i luftiga butiker eller undvika kollektivtrafik”, fortsätter han.
Det är bra att de som kan jobba hemma gör det. Och det finns ingen som hindrar dig att sätta på dig ett munskydd när du går in i en butik eller åker buss. Men när höginkomsttagare klappar sig själva på axeln, hyllar sin egen förmåga att förstå och ta ansvar när de jobbar hemma, klickar hem varor på datorn och undviker kollektivtrafiken samtidigt som de hävdar att de som gör motsatsen inte har förstått och har sig själva att skylla, då finns det ingen solidaritet. Bara egenintresse. Höginkomsttagarens strategi förutsätter att det finns andra där ute som med risk för livet levererar de där varorna och hämtmaten, får vården att fungera, får bussarna att rulla, kör taxin eller rut-städar hemmakontoret.
Att sätta munskydd på ojämlikheten räddar inga liv. Ingenstans i världen har munskydd påverkat ojämlikheten i dödstalen.
Kanske ska munskydd användas ändå för att vi ska göra allt vi någonsin kan. Men då hoppas jag att alla höginkomsttagare – som sitter där med sina trygga hemmajobb, sin grundläggande hälsa som formats av många år av bra mat, bra bostäder, självförverkligande jobb, aktiv fritid och egenmakt – är beredda att betala vad det kostar att göra dem tillgängliga för alla. Och i förlängningen vara beredda att betala för vad det kostar att ge alla samma förutsättningar för en möjlighet att överleva även en pandemi. Åtskillnaden mellan egenintresset och solidariteten är alldeles för stor. Och har varit alldeles för stor under lång tid.
